Olyckor kommer sällan ensamma

Har varit väldigt off och anti idag (också ska jag väl tillägga) och känt att skolan inte alls intresserar mig (fast det är ju egentligen inte alls sant). Skulle gått på kommunfullmäktige ikväll, men hade verkligen ingen lust och ville hitta en bra anledning till att slippa. Att jag själv spenderat dagen snorandes och nysandes kändes inte som ett giltigt skäl att utebli. Ett giltigt skäl skulle jag ändå få...

Hämtade barnen och var hemma och mös med dem. Vid 15:30 hörde jag en MC komma, och det lät som maken. Visst var det det. Märkte att något inte var som det skulle, då han inte gasade på när han åkte förbi (vilket brukar vara signalen till ungarna). Han åkte helt lugnt förbi, så lugnt att Victor inte trodde att det var pappa som kom hem.
Plötsligt kom Simone in och sa att pappa behövde min hjälp. Gick ut i farstun, och där stod han halvvägs upp i trappen och bad mig hämta kryckor. Han hade varit med i en mindre olycka och något hade hänt med knät.

Jag har sett min man skadad på olika sätt många gånger, men jag har aldrig sett honom så tagen av smärta som idag.
Så vad hade hänt då? På väg hem från jobbet körde plötsligt en bil ut rakt framför honom (inte hans fel eftersom han var på huvudled). En gammal tant som inte såg honom på motorcykeln svängde ut, och maken var tvungen att bromsa hårt. Så hårt att hjulet låste sig, och hans reaktion var då att sätta i benet i marken. När han satte ner benet hände något med knät.
Hans mamma skjutsade in honom till akuten (det gick snabbare än att ringa Simones kompis föräldrar och be dem hämta hem sin dotter, och ringa Paulinas kompis föräldrar och fråga om hon kunde stanna där). Han ringde vid 17-tiden för att meddela att han skulle stänga av telefonen. Nyss; 21:30 typ, ringde han igen och meddelade att han skulle bli kvar ett bra tag till. Han hade fått morfinsprutor (2 st) och blivit röntgad. Troligtvis skulle han även på en magnetröntgen eftersom det inte verkade vara skelettskador. Magnetröntgen lär det väl inte bli tal om förrän imorgon då det inte är så akut att det måste bli ikväll/natt. Vi får se. Han skulle ringa när han visste mer.
Vi får se det positiva att han lyckades hålla motorcykeln på hjulen istället för att åka omkull, för det hade gett värre skador (speciellt som han inte hade skinnjacka och byxor på sig, utan bara vanlig fodrad fleecejacka och jeans.

Ett par timmar efter att maken åkt iväg ringde grannen och berättade att hennes son (snart 4 år) ramlat på cykeln och slagit upp ett jack i hakan. Hon berättade att det blödde jättemycket och hon undrade om jag tyckte att hon skulle åka in för att få det sytt. På hennes beskrivning lät det som om det skulle vara en bra idé. Jag kunde bara beklaga att jag inte kunde skjutsa in henne. Med alla barn hemma så skulle vi inte få plats allihop i bilen. Som tur var kunde hennes man åka ifrån jobbet och skjutsa in. På sjukhuset var det kö till brodyren, så sköterskan valde att chansa på att bara tejpa såret, vilket verkade funka.
Det sjuka med den här saken är att en kvart innan hon ringde och berättade om jacket i hakan, pratade jag med dem, när de skulle cykla iväg, och jag fick en skum känsla av att lillkillen skulle ramla på cykeln och göra sig illa. Usch, jag avskyr när jag får såna känslor!

Imorgon skulle vi ha sista SPSS-övningen i skolan, men jag skippar den och är ledig för att kunna hämta min älskling om det behövs (pyssla om honom hemma om inte annat). På onsdag är det opponering på uppsatsen och jag har inte förberett ett dugg. Jag har bara snabbtläst igenom uppsatsen vi ska opponera på, och det är en himla tur att det bara är en B-uppsats på ett fåtal sidor. Min hjärna har redan gått på sommarlov, vilket min kropp inte har eftersom den befinner sig i skolan både nu och då. Så här känner jag vid den här tidpunkten varje vår, så det är inget ovanligt i år, bara så trist att känna så här. Vi har ju uppsatsen kvar, eller ja, opponeringen, en fältstudie måste skrivas klart och så är det en salstenta kvar...och bara knappt 1½ vecka kvar i skolan. Bara att bita ihop och ta tag i det!!!

NU ska jag gå och sova...japp, det ska jag...eller inte sova direkt, jag ska läsa Sommardöden (Mons Kallentoft) som är så himla bra. Älskar boken (och även Midvinterblod) och tycker det är så himla roligt att den utspelar sig i Linköping, staden jag bodde i de 28 första åren i mitt liv. Så fantastiskt roligt att läsa om ställen som jag har personliga minnen ifrån! Har ni inte läst Midvinterblod; LÄS DEN! Den är kanonbra! Läs den innan ni läser Sommardöden (som släpptes nu i maj) . Sommardöden är en fristående fortsättning, men det är lite i Midvinterblod som det refereras till i Sommardöden. Det kommer en tredje bok...så småningom.

Nej, sova var det...eller förpassa mig till sovrummet i alla fall!

Pussen & Kramen
/Ango

Myspysbarn

Den här helgen är jag och barnen ensamma hemma då maken/pappa är i Sundsvall och åker mc hela helgen.
Jag tycker det är mysigt att få lite riktig kvalitetstid med barnen en hel helg, så det blir såklart en massa mys och bus.

Igår sa Paulina att hon ville att jag skulle skjutsa henne och Simone till Konsum så de kunde få köpa en Mors dags-present till mig (om jag bara gav dem pengar också förstås). Eftersom jag skulle handla disktrasor och tandkräm och lite annat så föreslog jag att vi skulle åka till Rusta istället. Jättebra tyckte tjejerna! De fick 70:- var att antingen handla var och en för, eller slå ihop och handla för 140:- tillsammans.
De gick loss inne på Rusta och handlade för 70:- var, och de fick ihop en hel del saker (3 paket var). Nu har de slagit in alla paket och istället börjat diskutera hur och när de ska ge paketen till mig imorgon. Mycket planerande är det!

Sista kattungen har flyttat idag! Riktigt skönt måste jag säga! Just den kattungen var extremt sällskapssjuk och pep högljutt när han blev ensam... De som köpte honom skulle skaffa en kattunge till så Sigge, som han skulle heta, skulle få en kompis. Jag tror det blir riktigt bra för honom! Dessutom ska han få gå ute, vilket han verkar vilja göra (men vi har aldrig släppt ut honom). Han skulle få festmat idag när han kom till sitt nya hem i alla fall, så han blir nog rejält bortskämd.

Pussen & Kramen
/Ango

Godis, godis, godis

Det finns många sajter på nätet där man samlar poäng genom att klicka på länkar eller gå med på olika erbjudanden och sånt, och den allra bästa sidan (i mitt tycke) är Gratisgodis.se. Tänk att få godis för att klicka på länkar.
Jag blev medlem för över 1 år sedan och har sedan dess fått ett paket med godis varannan månad i brevlådan...helt utan ansträngning. Nu väntar jag på ett nytt paket godis, och jag har redan fått ihop tillräckligt med godis för att kunna fixa ett utskick igen. Det blir två utskick i maj alltså.
Ett tips, klicka på länken här ovanför och bli medlem du också om du inte redan är det!

Idag har jag försökt fixa statistiken i SPSS. Vissa sekunder känns det som om jag är skitsmart och fattar allt, men så kommer nästa sekund och jag känner mig lika intelligent som en amöba ungefär. Har kollat på tentorna som vi kan träna på till kommande tenta, och då känner jag mig rätt ointelligent måste jag säga. Det känns som jag inte fattar ett endaste dugg... Nåväl, det ska väl gå på nåt sätt!
Just nu sitter jag och väntar på att vi ska få besked om vilket datum vi går upp med uppsatsen. Första datumet är på torsdag nästa vecka, och det skulle ju vara rätt skönt om vi fick gå upp då, så man slipper vänta. Jaja, vi får se när det blir!

Pussen & Kramen
/Ango

Onödigt strul och onödig varning?

Igår fick jag ett brev från Trafikförsäkringsföreningen med en räkning på nätta 2000:-. Varför då? Det påstods att min bil rullade runt oförsäkrad. Eh, va? Det tror jag inte... Jag betalar 178:-/mån för min försäkring så jag vet minsann att den ÄR försäkrad, och har varit hela tiden. Kikade på mitt försäkringsbolags sida på mina försäkringar, och jovisst står det att försäkringen gäller och är betald. Jag ringde till Trafikförsäkringsföreningen och kollade med dem, och det visade sig att mitt försäkringsbolag inte har meddelat dem att jag tecknat försäkring hos dem (jag bytte bolag i slutet på mars, när min försäkring löpte ut). Mailar mitt försäkringsbolag (de har en märklig policy att det kostar 50:- att ringa deras kundtjänst...) och ber dem meddela att jag faktiskt HAR en försäkring och att den är giltig... Idag fick jag mail att de hade meddelat Trafikförsäkringsföreningen och kravet är nu borta. Det tackar vi för! Trist att behöva få kravet alls bara!

Onödig varning skrev jag i rubriken, ja, det kan man väl säga att det var i ett mail jag fick! Jag fick ett, i allra högsta grad seriöst, mail från De Nederlands Staatsloterij att jag var en lycklig vinnare i deras lotteri (någon måste glömt meddela mig att de köpt lotter/anmält mig, men jag är ytterst tacksam såklart). Just MIN mailadress (helt otroligt eller hur?) var kopplat till lottnumret: 011-9085555(03-26), och just det numret hade dragits som vinnare av 925,000 Euro! Fantastiskt eller hur? Så stod det att jag skulle höra av mig och meddela min adress och personuppgifter och sånt, och antagligen mitt kontonummer också så jag kan få pengarna insatta på mitt konto... Visst är det här fantastiskt?! Tänk att vinna 1 miljon kronor utan att veta att man ens deltagit i ett lotteri!!! Gissa om jag är...glad?...förundrad? eller bara trött på alla dessa SPAM-mail?
Ifall någon nu på allvar trodde att jag satt här och trodde att jag vunnit dessa pengar, så kan jag lugna er med att säga att nej, då jag VET att jag inte har vunnit något (men det finns säkert någon annan som tror att just den har vunnit på "mitt" lottnummer.
Så den onödiga varningen då. I mailet (det var det som jag såg när jag skulle radera skräppostmappen, och fick mig att skratta och sedan läsa mailet) kan man läsa följande:

NOTE: Please be warned, your winning and its entire information are to be kept
strictly confidential, this is to avoid previous bad experience this program
has suffered, such as abuse of this program by other internet user who use the
Name of this company for unscrupulous activities and double claiming
of Winning entitlement because of insecurity of winning information on the part of beneficiaries. Always call to ensure you are dealing with the right office.

Ja, vad säger man? Är de rädda att någon annan ska komma på att det här bara är bluff och båg? Att någon annan ska komma på samma briljanta idé att tjäna pengar på?

Nu närmar sig skolstart för Simone. Hon är jättelycklig för att hon ska äta i skolan och sedan vara hela dagen på fritids (inskolningsaktigt) i 2 dagar om 2 veckor. Det är inte bara skolan i sig som är lockande, utan att det är en biljett in i storasyrrans värld.... Tjejerna planerar för fullt nu, och har bestämt att jag INTE behöver komma och hämta dem på fritids, utan bara ringa och få dem hemskickade, som jag brukar göra med Paulina (det tar 3 minuter att gå hem från fritids, och det är bara en knappt trafikerad gata, precis vid vårt hus). Ja, jag får väl göra det då. Kanske kan de två dagarna få systrarna att inte bråka lika mycket som de annars gör (utom när det är dags att gå och lägga sig och de leker och är världens bästa kompisar, och man är världens dummaste mamma som säger att de ska gå och lägga sig när de leker för det har de faktiskt inte alls fått göra tidigare på dan, och det är såklart mitt fel *pust*).

Pussen & Kramen
/Ango

Tiden går...

Jaha, nu har det gått ett tag sedan uppdateringen senaste gjordes igen. Inte för att det gör så mycket eftersom det inte händer så mycket just nu. Det har varit massor att göra i skolan, med B-uppsats, metodkurs och så den fristående kursen i Krispsykologi som jag också läser. Alla kurserna kräver en del. Visserligen har jag inte alls slitit ut mig, verkligen inte, men jag har levt med kurserna. Som alltid när jag pluggar lever jag med informationen jag tar in och bearbetar den i huvudet dag som natt. Väldigt effektivt, men ibland känns det som om hela livet bara är skola.
Nu är det ju snart sommarlov som tur är...även om jag har tänkt plugga hela sommaren i år också.

En del saker har ju hänt såklart! Maken har fått positiva besked om sin anställning nu när nästan hela hans skola läggs ner efter sommaren. Maken får behålla sitt jobb (han är en av extremt få) och det är väldigt glädjande. Det innebär ju också att han gör ett toppenjobb när just han får vara kvar tillsammans med sin närmsta kollega (och de är ett riktigt radarpar som jag kan tänka mig har rätt kul när de jobbar, trots deras olikheter).

Victor fick sin trehjuling utbytt mot en 12-tums nu i helgen. I lördags "hände" det, och jag har knappt sett skymten av honom efter det. Han har varit ute på gården och cyklat från förmiddag till sen eftermiddag både lördag och söndag. Några vurpor har det blivit, men absolut inget allvarligt. Bara lite närstudier av buskar.

Valborg har kommit och gått, och vi följde vår familjs tradition med att fira den på Sundbyholm utanför Eskilstuna. Där har vi firat varje år sedan vi blev en familj. Jättemysigt med marinan, även om det ofta blir lite kyligt så nära vattnet. Det mest positiva med Sundbyholm är att det ligger som det gör och därför inte drar till sig en massa fylla. Visst finns det alkohol i blodet hos många även där, men eftersom det krävs bil för att komma dit så slipper man det allra värsta. Det är mycket barnfamiljer och äldre som kommer dit.

Lååång väntan på att brasan ska tändas.

Victor sitter och kurar i vagnen.

Brasan har äntligen tänts och sprider såväl värme som ljus. Underbart!

Efter att brasan nästan brunnit ut är det dags för fyrverkeriet. Eftersom man står 30-50 meter från platsen där raketerna skjuts upp, smäller det rätt bra, och alla rakter hamnar rakt ovanför huvudet så det ser ut som om alla stjärnor ramlar ner i huvudet. Jättemysigt i mitt tycke, men vissa blir ju såklart livrädda. Vi är vana vid det eftersom vi har haft småbarn varje år vi varit där (första gången var -01). Nu tycker inte tjejerna att det är så farligt längre, men Victor däremot... Han blev nästan hysterisk, och höll för öronen och borrade in huvudet i min axel. Han gillar INTE när det smäller (han tycker det är jobbigt när vi slänger glas till återvinning, eller konservburkar...). Det var bara att följa strömmen av andra barnfamiljer och hundägare till parkeringen...även i år. Väl i bilen tyckte Victor att det var ok igen.

Så här såg det ut i bilen när vi kom hem:

Att känna sig som världens sämsta mamma hör till, och det är något som alla mammor drabbas av ibland. När man känner sig som den dummaste, elakaste, sämsta, hemskaste mamman som någonsin funnits, finns det inget så underbart som att få en liten kärleksförklaring från barnen. Paulina skrev en lapp och kom med häromdagen:

Gissa om den ska sparas och plockas fram när man funderar på sin förmåga i rollen som mamma!

Pussen & Kramen
/Ango