Efter sol kommer regn...

Då var det dags igen. Ett nytt utbrott kom som ett brev på posten.
Hen och jag var på Bup-akuten på förmiddagen på samtal, hen fick ångestdämpande medicin utskriven. Efteråt åt vi lunch ute, och småshoppade lite.
Jag frågade hur hen tyckte att mötet hade varit, och hen svarade att hon tyckte att det var ok. Vi pratade om medicinen och hen trodde att det skulle bli bra.
Senare på kvällen märkte man att ett utbrott var nära. De kommer alltid på kvällen  när man själv är helt slutkörd. Kl 21 tyckte hen att hen skulle gå ut, själv, på obestämd framtid. Mycket pratande och lirkande krävdes. Hen var nu mycket missnöjd med mötet på förmiddagen  och menade att man inte hade tagit hen på allvar och bara gett medicin mot ångest, inte den underliggande depressionen. Hen har en tro på att en medicin fixar allt. Hen kan inte ta till sig att psykisk ohälsa tar lång, lång tid att bli bättre från.
Till slut fick vi hen att ta en tablett av den medicin som skrivits ut tidigare på dagen, och så ut i bilen.  En tur på 12 mil ungefär, innan vi var hemma igen.
Känner att jag behöver hitta ett forum för föräldrar i liknande situation, för jag orkar inte med det här så mycket längre! Jag behöver få höra att det blir bättre, att det kommer en vändning,  från andra som varit i samma situation.