Livets gång

Den 19 december, sen eftermiddag, kom ett samtal från en sjuksköterska som vårdat mamma. Mamma som låg inlagd i nästan 1 månad på urologen, och skrevs ut den 7 december till hemmet, hade rasat i sin sjukdom, och han ville upplysa om att nu var sista chansen att träffa henne levande. Det var nu beslutet skulle fattas.
Beslutet fattades av sig självt egentligen.  Axel hade vattkoppor och Roger hade själv åkt in till akuten för ett befarat revbensbrott. Jag kunde inte sätta mig i bilen och åka de nästan 2 timmarna till Linköping.
På natten kom nästa samtal, vid 1 - tiden hade mamma somnat in, helt lugnt och stilla.
Jag kände ingenting! Kände ingen sorg, ingen tomhet, ingenting! Det gör jag fortfarande inte, trots att jag försöker. Jag känner mest synd om henne. Att hon inte visste bättre än att välja det liv hon valde. Att hon valde bort mig under alla år! Att hon valde bort sina barnbarn! En riktig förlust för henne.
Jag har valt att helt stå utanför när det gäller begravning och allt sånt. Hon var gift, jag hade aldrig träffat hennes man, och jag vill inte klampa in i något. Jag har bara meddelat att han får ordna med allt som han vill ha det om han vill. Vill han ha min hjälp finns jag, men annars kommer jag att stå bredvid och vara passiv. Jag är inte heller intresserad av någon bouppteckning eller något arv (vilket ändå inte skulle bli aktuellt), utan vill låta hennes man ta allt.
Begravningen är om två veckor, och den kommer jag att delta på. Jag vill låta henne få ett värdigt slut trots allt!

4 dagar kvar till julafton

Då var det bara fyra dagar kvar till julafton. Det lär väl knappast bli någon vit jul i år (heller).

Länge sedan sist

Livet rullar på i 180 och det saktar aldrig ner. Vissa saker får stryka på foten, och bloggen är väl det första som ryker...
Livet med psykisk ohälsa fortsätter. Det är bättre, men långt ifrån bra. Mediciner har gjort mirakel och vi har har fått en öppnare och självständigare tjej. Den har inte hjälpt hela vägen, utan ångesten finns kvar och skolan är det som blir lidande. Den här terminen skulle hon gå i skolan 3 dagar/vecka, men inte ens det har hjälpt! Ny konferens imorgon för att titta på vad vi ska göra. Vilka ämnen som ska tas bort!

För drygt 1 vecka sedan fick jag veta att min mamma ligger på sjukhus. Troligen cancer på eller i urinblåsan och njurar som inte fungerade efter operationen. Riktigt dålig var hon då. Min första tanke var att åka och hälsa på henne, men så tänkte jag på hur hon har valt bort mig, oss. Valde att inte åka. Pratade länge med hennes gode man och fick en del svar på sjukdomsbilden. Valde att avvakta. Under hela tiden har det bara funnits en tanke; Vilket beslut kan jag leva med om hon dör imorgon? Att jag har svalt stoltheten och åkt? Att jag var fortsatt stolt och inte åkte? Det handlar helt och hållet om mig själv, inte om mamma. För någon som inte känner mig, låter det nog fruktansvärt, men hade ni växt upp med henne så hade ni med största sannolikhet tänkt likadant!
För att skydda mig själv, antar jag, har jag knappt ägnat henne en tanke de senaste 2 åren. Jag vet inte var hon bor, vet inte vem hon är gift med, har inte ens skickat ett grattiskort till henne på hennes födelsedag! Orkar inte ta in henne i mitt liv igen!

Mitt i allt det här, kämpar min egna kropp. Stressymptomen blir bara fler. Jobbet är ju heller ingen dans på rosor! Diffusa smärtor i armar och axlar är bara en del. Kronisk trötthet, trögtänkthet och en mage som skriker ut symptom på stressmage är andra. Måste stanna upp, lyssna inåt snart...NU! Väntar bara på semestern som väntar om 1 månad! Lång härlig semester, som ett jullov ungefär! Då ska jag bara vara...hoppas jag!

Pussen & Kramen /Ango

Dags för bakslag igeb

Efter en lugn och harmonisk semester, med bland annat en vecka på västkusten med hela familjen och svärföräldrarna, börjar vardagen närma sig igen. Bar 2 veckor kvar av sommarlovet, och nu börjar skolångesten komma! Igår fick vi ett rejält bakslag, det första på länge.
Hen fick antidepressiv medicin som har gjort stor nytta. Det har varit ett helt annat barn här hemma. Konflikterna har varit väldigt få, ångesten väldigt låg och det har varit lugnt och harmoniskt en tid. Men nu börjar allt igen!
Hen vill inte gå till skolan. Har ångest över allt som rör vänner (säger att hon inte har några,  och att de hon hade nu inte bryr sig om hen längre). Har ångest över alla krav som skolan innebär. Vill helst bli hemskolad en tid. Jag har lovat att kolla upp vilka möjligheter som finns för detta, och även prata med BUP om detta. Vi ska ha ett möte med skolan och BUP för att se hur vi alla kan stötta och hjälpa. Vi måste se till möjligheten till en anpassad studiegång.

Svartsjuka vänner?

Ibland blir jag lite fundersam på människor.
Jag har en granne som jag umgåtts med, sporadiskt, sedan min familj flyttade till det här huset för snart 8 år sedan. Hon har nog varit mer på tåget för en vänskap än vad jag har varit, men självklart har vi fikat ihop och även ätit middagar och firat en del storhelger tillsammans.  Självklart har jag ändå värdesatt hennes vänskap.
Sedan några veckor tillbaka är kontakten näst intill bruten med henne. Jag har märkt att hon är avståndstagande och skulle hon vara ute när jag kommer, går hon in. Funderade först på vad det berodde på, och det enda som jag kunde komma på var att jag har pratat mycket med en annan granne, en kvinna som kommit att bli ett bra stöd för mig just nu. Vi har inte umgåtts tidigare, och pratar bara när vi ses ute på gården. Jag vet att granne A (kan vi kalla den första kvinnan som jag berättade om) och granne B (som vi kallar den jag senast berättade om) inte har någon kontakt direkt. Granne A hälsar knappt om jag står och pratar med granne B t ex.
Efter de senaste veckornas icke-kontakt med granne A (hon brukar ofta komma och knacka på och vill fika annars) har jag kommit fram till att det måste bero på svartsjuka från granne A. Jag har spenderat för mycket tid med granne B...
Jag har också idag fått veta att granne A ska flytta. Det fick jag veta för att jag hörde att hennes dotter berättade det för en annan granne...
Kul att känna att man är populär 😂

Ljusare dagar

Första veckan på semestern har gått och den har gått ganska bra, förvånansvärt bra faktiskt.
Vi har varit på ett nytt besök på BUP,  och träffade en läkare den här gången.  Hen fick en ny ångestdämpande medicin utskriven. En medicin som inte har samma hangover-effekt som den tidigare. Hen fick även en depressionsdämpande medicin som ska ätas varje dag. Hen har ätit en halv tablett i 3 dagar (ska bli 1 tablett efter 1 vecka, och kan komma att bli 2 innan styrkan är anpassad). Vi märker redan skillnad. Hen är med på dagarna, gör saker, kommunicerar med oss. Tidigare stängde hen in sig på sitt rum, inte de här dagarna.
Hen och jag har varit ute på 10 mils långa åkturer på kvällarna för att hen ska komma till ro och somna. Vi har vår rutt, som blir 11,5 - 12 mil, men igår tog vi en ny rutt som säkert blev närmare 17 mil. Tröttsamt att köra,  framför allt sent på kvällen, men är det det som krävs för att hen ska må lite bättre så är det det vi får göra. Lite härligt med egentid är det ju såklart också!
Nästa vecka ska hen träffa psykologen för samtal och då märker vi lite mer hur medicinen har fungerat.  Jag hoppas innerligt att det bara blir bättre nu!

Att må dåligt när andra mår dåligt

Idag är en av två dagar på året som jag alltid mår dåligt. Jag blir orolig i kroppen flera dagar i förväg, och så kommer nedstämdheten som ett brev på posten den 5:e juli varje år. Jag vill bara vara själv, bara vara! Att detta skulle hända i en familj med 4 barn, är såklart omöjligt så jag försöker varje år att klara dagen så bra det bara går. Ibland går det lite bättre än andra år. I år går det lite sämre. Mycket beror på att jag har en "hen" som mår psykiskt dåligt, och som anser sig ha patent på dåligt mående. Hen vill gärna styra alla semesterplaner utifrån eget intresse. Att andra skulle ha andra åsikter är inte intressant, för hen mår ju dåligt...
Idag klarar jag inte av att hantera något av det här. Redan vid lunch fick jag nog av att bli ropad på. Jag försökte hålla mig undan familjen. På eftermiddagen tyckte hen att ingen brydde sig om hen, och gick upp på sitt rum och titta i taket. Jag blev ombedd, som vanligt, att gå upp och prata med hen. Jag försökte en stund, men kände bara ilska mot hen, och gick därför ner igen. Ingen idé att försöka prata när jag känner att jag inte kan ta det på en bra nivå.
För en gångs skull gick maken upp och pratade med hen. Hen sa att hen reagerade på att jag hade blivit irriterad på förmiddagen och sagt att jag inte ville ha semester längre. Han menade att det inte var ok. Jag kan förstå hur han menar, men jag vill inte riktigt ha semester. Att hela tiden gå på tå, för att hen inte ska flippa ur, det är ingen semester, varken för mig eller för de andra barnen. Idag känns dessutom allt som en börda. En dag då jag inte ens orkar med mig själv, utan bara vill lägga mig och sova, och vakna om nån vecka igen!
Nu har hen barrikarderat sig på sitt rum, och jag orkar inte riktigt ens bry mig om det!
En skitdag fortsätter...

Semesterdags

Äntligen är den här! Sista arbetsdagen innan semestern! Att den bara är halv är ett extra plus!
Det ska bli jätteskönt med semester, men samtidigt känner jag lite ångest inför det. Med allt som varit med psykisk ohälsa den senaste tiden, och ett nytt utbrott igår, där allt var nej och semesterplaner inte dög om de inte gick till t ex Spanien, vilket inte är något alternativ. Det känns inte kul att gå på semester och känna att man är "tvungen" att ha varje dag planerad med spännande aktiviteter för att hålla det ena barnet nöjt. Semester för mig är att inte ha några planer, att ta dagen som den kommer, att bara vara, rekreation. Att ha en massa planer och inrutade scheman är bara stressande för mig, och jag känner ångest inför hela semestern redan innan den ens har börjat.
Nästa vecka är ett möte på BUP inbokat, med läkare den här gången för att diskutera medicinering. Hoppas att de kan presentera ett mirakelpiller...
Jag och barnet åkte ut vår vanliga runda igår kväll. Vi pratade mycket, och vi kom in på hens ovilja till att vårdpersonal ska vara män. Hen vill under inga omständigheter träffa manliga läkare/psykologer/sjuksköterskor etc. Hen vill helst inte ens ha manliga lärare i skolan. Vi pratade om vad detta kunde bero på, speciellt som jag märker så tydligt att hen får taggarna utåt när hens pappa kommer hem. Hen berättade att hen hade svårt även med sina småbröder. Hen kunde inte svara på varför, och självklart kan man inte låta bli att fundera på vad detta kan bero på. Var kommer aggen mot män ifrån? Hen bedyrade att det aldrig har hänt något som kan vara orsaken, och jag får väl lita på det. Jag bad hen prata om det på BUP, och helst redan nästa gång det är en samtalskontakt. Ännu en sak som hen behöver hjälp med!


Pussen & Kramen /Ango

Dagarna går

Dagarna går och det känns som att det blir fler och fler dagar som är bra. Man hinner åtminstone tänka tanken på att det blir fler och fler bra dagar innan det smäller till igen. Igår var en sådan dag.
Allt var jättebra (ja, så bra det kan vara för någon med depression och ångest) hela dagen, och så på kvällen kom bakslaget. Helt plötsligt, utan förvarning var hen nere i en svacka och vi förstod ingenting. Hen var uppenbart ledsen och satte sig vid köksbordet. Det var uppenbart att hen grät, men på frågan "Hur är det?" var svaret hela tiden "Bra". Det kunde ju vem som helst se att det inte var...
Hen begav sig ut, själv kl 21:30. Jag åkte iväg, i bil, för att leta. Vi vill inte att hen är ute själv på helgkvällarna, när hen mår dåligt!
Jag hittade hen efter 30 minuter ungefär, och frågade om hen ville ut och åka bil. Det ville hen, så hen hoppade in i bilen och vi styrde kosan mot Katrineholm, enligt våra nya rutiner. En kaffe och vatten i DT:n på McDonald's blev det innan vi styrde hemåt igen.
Under bilturen var hen som vanligt. Hen var ledsen, inte arg, vilket gjorde att det gick att prata. Vi pratade om mycket och hen sa att hen inte ville berätta vad som gjort att hen blev ledsen. Jag försökte förklara att hen absolut inte behövde berätta, vi kan inte tvinga till det, utan att hen fick berätta precis så lite eller mycket hen ville. Vi lyssnar på allt, oavsett mängd!
Jag berättade också varför vi åker ut och letar efter hen, och hen förstod. Vidare berättade jag att jag skulle vilja hitta en stödgrupp till föräldrar med barn/ungdomar med psykisk ohälsa för att få prata med andra i samma/liknande situation. Hen sa att hen skulle vilja hitta en stödgrupp för ungdomar med psykisk ohälsa. Båda har vi sökt, men inte funnit. Det finns många grupper för barn/ungdomar med föräldrar som lider av psykisk ohälsa.
Är det någon som känner till någon stödgrupp enligt det vi söker?


Pussen & Kramen /Ango

Efter sol kommer regn...

Då var det dags igen. Ett nytt utbrott kom som ett brev på posten.
Hen och jag var på Bup-akuten på förmiddagen på samtal, hen fick ångestdämpande medicin utskriven. Efteråt åt vi lunch ute, och småshoppade lite.
Jag frågade hur hen tyckte att mötet hade varit, och hen svarade att hon tyckte att det var ok. Vi pratade om medicinen och hen trodde att det skulle bli bra.
Senare på kvällen märkte man att ett utbrott var nära. De kommer alltid på kvällen  när man själv är helt slutkörd. Kl 21 tyckte hen att hen skulle gå ut, själv, på obestämd framtid. Mycket pratande och lirkande krävdes. Hen var nu mycket missnöjd med mötet på förmiddagen  och menade att man inte hade tagit hen på allvar och bara gett medicin mot ångest, inte den underliggande depressionen. Hen har en tro på att en medicin fixar allt. Hen kan inte ta till sig att psykisk ohälsa tar lång, lång tid att bli bättre från.
Till slut fick vi hen att ta en tablett av den medicin som skrivits ut tidigare på dagen, och så ut i bilen.  En tur på 12 mil ungefär, innan vi var hemma igen.
Känner att jag behöver hitta ett forum för föräldrar i liknande situation, för jag orkar inte med det här så mycket längre! Jag behöver få höra att det blir bättre, att det kommer en vändning,  från andra som varit i samma situation.

Gott betyg?

Imorgon är det skolavslutning för 3 av barnen. Äldsta dottern som slutar 8:an, ska gå på avslutningen med sina 3 bästa vänner.  För att göra det roligare ska dessa tjejer sova över hos oss inatt så de kan fixa sig tillsammans imorgon (det kommer alltså vara 5 tonårstjejer som ska fixa sig SAMTIDIGT imorgon bitti...).
Tjejerna träffades redan på dan idag eftersom de var lediga idag, som kompensation för annan tid de haft i skolan. På eftermiddagen stack dottern och den ena kompisen till skolan, då de ska servera på lärarmiddagen ikväll. Kvar är de andra två kompisarna. De ville inte gå hem till någon av dem, utan de ville stanna kvar hemma hos oss, trots att dottern inte kommer hem förrän inatt. Det tycker jag är jättekul, och jag ser det som ett gott betyg till oss föräldrar att de känner sig så trygga att de väljer att stanna kvar här!

När någon mår dåligt

Ibland räcker inte föräldrarnas kärlek och omsorg till för att skapa en trygg tillvaro för ett barn. Inte heller utbildning eller erfarenhet är till hjälp. Ibland mår barnet så dåligt att det är bortom föräldrarnas kontroll.
Att se sitt barn sluta sig inom sig, att höra barnet säga att ingen bryr sig, att hen inte vill leva, att hen bara vill vara själv och hatar sina föräldrar, då är det svårt som förälder att stå trygg och stadig och försöka hjälpa. Då är det svårt att försöka uppbåda tillräckligt mycket styrka för att orka hantera resten av vardagen, resten av livet. Att inte ramla ihop av trötthet, sorg, maktlöshet, kräver enormt mycket.
Psykisk ohälsa har ingen enkel lösning, det finns inte ett piller att ta, en snabb behandling eller en operation att utföra, för att lindra eller bota. Det är en långsam process, en process som vi (efter 13 år) bara är i början av.
När ens barn mår så dåligt att man vet att hen är en potentiell fara för sig själv, att då ringa 112 och be om handräckning från polis för att få hen till vård, det är nog det svåraste och värsta man kan göra. Nu har jag gjort det! Jag har bett om polis, jag har bett om ambulans. Tyvärr, eller som tur är, hann de inte fram, utan fick åka på annat akutare larm. Vi fick vår situation under en mindre kontroll. Senare bad hen själv om att få åka akut för att få hjälp.
Är du ung och mår psykiskt dåligt, är det ingen idé att tro att du ska få hjälp en söndagskväll. Den hjälpen går bara att få vardagar, i princip under kontorstid. Att förklara för barnet att vi har suttit och väntat i 2 timmar helt i onödan, det finns ingen hjälp att få idag, det kräver igen massor av styrka som jag inte vet var jag kan uppbåda längre, men ändå klarar jag det. Jag förklarar alternativen som jag fått förklarade per telefon.
Alternativen var vuxenpsyk och en bedömning och troligen bli hemskickad därifrån, eller åka hem och bli uppringd morgonen  efter av ett akutteam och sedan få en akuttid på förmiddagen samma dag.
Med tanke på hur otroligt dåligt vår framtid mår, är det konstigt att man inte har satsat på vård även på helger.
Vår kamp går vidare! Idag är en ny dag, en dag som ingen av oss vet hur den kommer se ut. Det jag vet är att det är ännu en dag som jag måste vara stark, måste vara en trygg klippa att luta sig mot, en person som måste fatta beslut,  kanske såna som är riktigt obekväma när någon mår dåligt.

Zalve

Jag fick möjligheten att buzza Zalve, en salva som är såläkande. Den skyddar såret och påskyndar läkningen. Den kan även hjälpa akneproblem.

Min äldsta son gjorde en jättevurpa på skolan och fick flera skrapsår, dagarna efter att jag hade fått hem salvan. Alldeles  perfekt att testa på alltså. Vi valde att testa på det mindre såret, på axeln. Såret var aningens mindre än en 5-krona. Efter 3 påtryckningar av Zalve (och knappt 1,5 dygn senare) såg såret jättefint ut. Ni kan själva se på fotot hur det såg ut. Efter ytterligare ett par påtryckningar var det nästan läkt. Helt suveränt!

Jag kan verkligen rekommendera Zalve. Jag kommer definitivt att fortsätta ha den hemma!

Föreläsning

För några dagar sedan var jag på en mycket intressant föreläsning med Vladisalv Savic som har arbetat som utrikeskorrespondent på Sveriges radio, och även arbetat i FN. Temat var Syrien och de konflikter som råder i området.
Föreläsningen var otroligt intressant, men man insåg snabbt att konflikten inte är så enkel. Tidvis var det väldigt förvirrande när han förklarade eftersom det var så många konflikter runt om i mellanöstern som alla hakade i varandra.
Vet inte om jag kände mig mer upplyst eller mer förvirrad när jag gick därifrån, men otroligt intressant var det.

Loppisgrupp

Nu har jag startat en egen loppisgrupp på Facebook där jag lägger upp sådant jag vill sälja. Det mesta kan skickas, men köparen betalar portot.
Gå gärna in och bli medlem på Angos loppisgrupp.

Familjen sjuk?

Funderar på hälsan i min familj ibland.  Har en son med en riktig problemmage. Han får kraftiga diarréer som sitter i flera dagar. Nu är han inne på 4:e dagen, dessutom kräks han varannan dag. Dags att kontakta sjukvården (han är inte magsjuk, utan får så här ett par gånger i månaden).
En dotter med psykisk ohälsa, som känner stark oro över det mesta, och som börjat få ångestattacker.
Make med dålig rygg och migrän.
Annan dotter med nageltrång som inte verkar ge med sig.
Själv har jag väldiga problem med smärta. Har fruktansvärt ont i höfterna, även diffusa muskelsmärtor i rygg och ben.
Jaja, 5-åringen är väl frisk fortfarande!

Kemi lärare

Igår kom det ett mail från en av Paulinas lärare. Jag höll på att bli tokig när jag läste det. Det var inte innehållet som jag reagerade på, utan på hur det var skrivet. Ingen hälsningsfras, vilket i min värld är "common sense", konstiga meningar, särskrivning och ingen avskedsfras.
Jag kräver faktiskt mer av en lärare och dennes språkkunskaper. De ska ändå lära barnen språk, även om man inte är språklärare.

Ryggskott

För drygt två veckor sedan drabbades jag av mitt livs första, och förhoppningsvis enda, ryggskott! Trodde jag skulle svimma av smärta när det hände, och förstår fortfarande inte riktigt hur jag lyckades ta mig ut ur badrummet efteråt.
Nu är jag tillbaka på jobbet igen, efter två veckor hemma, och det känns att ryggen  inte är återställd ännu. Gissar att det är perfekt tillfälle att ta tag i den däringa träningen igen nu!