En varning: Är du gravid och rädd för missfall så ber jag dig att inte läsa, då det tidvis är väldigt detaljerat.
Under min första graviditet fanns det aldrig någon direkt rädsla för ett missfall. Visst, jag visste att risken fanns, men jag kände det som att det inte skulle vara någon fara. Det som hände det hände, och missfall fick man ju av en anledning, så var det ju...
Mitt första missfall
När jag var gravid för tredje gången, efter mina två döttrar fötts, så hade rädslan för missfall kommit att bli betydligt starkare. Rädslan blev starkare för varje gång jag var gravid. Kanske för att jag visste vad det var jag förlorade vid ett missfall...
Den här tredje gången började jag få bruna flytningar i v 5. Jag sökte på nätet och frågade vänner på nätet om det betydde missfall. Självklart kunde ingen säga varken bu eller bä. Det som var positivt var att det var bruna flytningar, inte färskt blod, och att jag inte hade ont.
Efter ett par veckor med de bruna flytningarna kontaktade jag min barnmorska som tyckte att jag skulle ringa gyn för att bli undersökt. Jag fick en tid ett par timmar tidigare.
Gynläkaren gjorde ett vaginalt ultraljud och kunde inte så något hjärta, inte ens ett embryo. Han kunde se en graviditet, men inte så långt framskriden som den skulle varit i så fall. Jag var i v 6+5, men läkaren sa att det kunde varit så att jag räknat fel, men det var inte troligt eftersom jag hade testat positivt i v 3+3...
Ett återbesök en vecka senare visade att livmodern sjunkit ihop lite och en missed abortion var ett faktum.
Den 15 september 2003 skrapades jag.
Sjukvårdens bemötande
Jag hade en enorm tur, och fick en underbar behandling av personalen på sjukhuset. De månade verkligen om mig och mitt välbefinnande.
En av de saker som gjorde störst intryck på mig var när jag var på det första läkarbesöket var när jag satt inne hos en sköterska (de skulle ta prover och sånt) och det knackade på dörren. Sköterskan ursäktade sig, och in kom en kvinna som bad om ursäkt att hon störde. Hon presenterade sig som kuratorn på avdelningen. Vi småpratade lite om allt och inget innan hon gick ut ur rummet (och jag hade fått hennes visitkort).
Det fantastiska med det här var att jag förstod aldrig att kuratorn hade kontaktats av personalen. Hon "råkade" inte bara komma förbi, men det var precis så det kändes. Allt kändes så naturligt och proffsigt.
Min historia, har jag lärt mig, är ganska unik. Vi är väldigt få som har fått positiva bemötanden inom vården vid ett missfall, eller vid misstanke om missfall!
En ny graviditet
Den 14 december 2003 testade jag på nytt positivt. Återigen fick jag bruna flytningar i v 5. Jag kände hur mattan rycktes undan under mina fötter.
Jag kontaktade gyn på nytt...och återigen blev jag lika positivt behandlad på samma gynavdelning.
Jag hade försökt i ett par dagars tid att komma fram på deras teltid, men det var konstant upptaget. Eftersom jag skulle till samma sjukhus med äldsta dottern gick jag till gynavdelningen för att prata med dem och försöka beställa en tid.
Jag förklarade mitt ärende och vips trollade de fram en tid. Den läkare som skrapat mig sa att hon kunde undersöka mig innan hon gick på lunch, om jag kunde vänta tills hon var klar med patienterna hon hade innan. Såklart jag kunde vänta de 40 minuter det skulle ta!
Den här gången var jag i v 7+1 när jag gjorde det vaginala ultraljudet, och blödningarna hade slutat efter ca 2 veckor. Läkaren visade mig på skärmen och vi såg ett embryo som var perfekt i storleken och ett litet hjärta som pickade. Den här gången såg allt perfekt ut.
Graviditeten fortskred och det gick bra den gången. Rädlsan under hela graviditeten var enorm. Jag var livrädd varje gång jag gick på toaletten. Jag var så rädd att jag skulle ha börjat blöda igen. Inte blev det bättre av att sonen var väldigt (för att inte säga extremt) lugn i magen. Det kunde gå flera dagar utan att jag knappt märkte av honom!
Ja, nu blev det en son den gången.
Mitt andra missfall
I april 2006 testade jag positivt igen. Jag mådde riktigt uselt och kände mig jättegravid.
Jag var orolig varje dag och bara väntade på att jag skulle få blödningar. För varje dag blödningarna uteblev vågade jag hoppas. Jag hade passerat v 5+0 utan blödningar. Jag hade passerat v 6+0 utan blödningar. Ett litet hopp började gro. Så kom v 6+6 och då kom det. Färskt, klarrött blod och molvärk i ryggen. Jag förstod direkt vad som skulle hända.
Kl 6 på morgonen den 8 juli 2006 var jag på toaletten och då kände jag hur embryot rann ur mig och rakt ner i toaletten med ett plums...
Testade positivt igen i mitten av november 2006. Nu kände jag att nu MÅSTE det väl ändå gå vägen. Det kändes som om det fanns mycket som talade till min fördel. Det var ett sommarbarn (båda tidigare missfallen var vårbarn, och sommarbarn hade jag ju redan två av), vår katt hade fått missfall samma dag som mig i juli, nu var hon dräktig och skulle föda vilken dag som helst igen. Dessutom hade jag redan haft två missfall så nu var väl ändå oddsen på min sida.
Mitt tredje missfall
Den 28 november, när jag var i v 5+3, började jag blöda igen och missfallet var ett faktum.
Den här gången hade jag bara vetat om graviditeten i 1½ vecka och jag började känna mig ganska luttrad, tyvärr.
Jag vet inte hur jag skulle reagera om jag skulle bli gravid igen. Jag är inte säker på att jag skulle våga utsätta mig för det en gång till!
Vad säger omgivningen?
När man får ett missfall, oavsett hur tidigt eller hur sent det är, så är det ett trauma. Sjukvården har en tendens att bara försöka släta över, att komma med biologiska förklaringar (fel på ägg/spermier/celldelning etc), och visst är det så. Det är ofta naturens sätt att ta bort det som inte skulle vara livsdugligt, men det spelar ingen roll för kvinnan (och inte sällan reagerar mannen likadant). För oss är det inte ett embryo eller ett foster. För oss är det ett barn, vårt osynliga barn!
I våra tankar, drömmar och funderingar har embryot redan blivit ett barn. Vi har börjat fundera på vad det ska heta, vilket kön det blir, vem det blir likt, hur vi ska spendera föräldraledigheten med vårt nya underverk osv.
Att ständigt få höra "Det var bäst det som skedde", "Men det var ju så tidigt", "Nu vet ni ju att ni kan BLI gravida i alla fall" och alla andra fraser man får serverade känns som ett slag i magen. Det som skedde var INTE det bästa, att det var tidigt spelar ingen roll, i mina tankar var barnet redan fött, och ja, vi VET att vi kan bli gravida, men vad spelar det för roll om jag bara får missfall?
Ingen som inte fått missfall, kan förstå hur det känns.
Hur ska man som utomstående agera då? Personligen (och jag kan såklart bara utgå ifrån mig själv) vill jag bli bemött med respekt och utan tanklöshet. Jag vill inte höra någon av de fraser som jag skrev ovan. Jag är i sorg, och jag vill att andra ska respektera det. Fråga hur jag mår, och låt mig få älta. Låt mig få sörja mitt osynliga barn!
Vårdpersonalen
Sjukvården har långt kvar att gå för att komma till en human behandling av kvinnor och män som kommer in med missfall. Man måste sluta bagatellisera och tillåta paret få sörja.
Som jag skrev har jag haft tur att bli väldigt bra bemött inom vården. Jag har inte träffat många, jag kan räkna dem på mina båda händer, som har samma erfarenheter. Däremot har jag träffat många, alldeles för många, som fått ett dåligt (för att inte säga horribelt) bemötande.
Vårdpersonal behöver sätta sig in i hur det är för de som kommer med oro och sorg och får veta att deras barn inte längre finns. Att allt som de trodde och hoppades på plötsligt har försvunnit.
Här behöver man träna på etik och empati...
Männen, då?
Männen glöms ofta bort helt när man pratar om missfall. Man fokuserar på kvinnan, eftersom det är hennes kropp.
Många män sörjer precis lika mycket som kvinnan. De var ju trots allt två om att skapa ett liv, och två om att förlora det också. Mannen kanske också har gått och drömt, längtat och hoppats, och nu fått denna kalldusch.
Jag har märkt att det inte alls är ovanligt att mannen plötsligt inte alls vill ha barn längre, medan kvinnan känner att hon vill bli gravid så fort om möjligt igen för att fylla det tomrum hon känner.
En spricka uppstår (tillfälligt) inte sällan i förhållandet.
De jag har pratat med, där denna spricka uppstått, har ett par månader efter missfallet börja tala om barn och graviditet igen. Mannen har plötsligt börjat våga tro på ett barn igen, men han behövde lite tid att komma över det som hände.
Mitt råd är att man pratar med varandra och accepterar varandras känslor. Ge det lite tid (jag vet att det är enormt svårt) och fortsätt kommunicera om era känslor.
