Medberoende

Hej, jag heter Ann-Charlotte, och jag är medberoende!
Jag har vetat väldigt länge att jag är medberoende, men först nu har jag kunnat säga det och inse att jag faktiskt är det. Att jag är en typisk medberoende som är "fröken duktig" som håller fasaden uppe, medan insidan håller på att rasa samman.
När jag ser tillbaka inser jag att jag såklart har varit medberoende i hela livet. Jag är uppväxt i ett dysfunktionellt hem, är gift med en missbrukare och har en dotter med psykisk ohälsa. Gissa om jag har sopat framför dörrar hela livet. Jag har täckt upp för alla, jag har förklarat och försvarat beteenden. Jag har ursäktat, jag har slagits för och mot mina beroendeanhöriga. Idag gick det upp för mig att det är precis såhär jag har hållit på...alltid, och fortfarande gör. Nu har jag insett att jag måste sluta med detta, för jag hjälper ingen. Jag måste ta ansvar för mitt mående, och de måste ta ansvar för sitt missbruk, med de konsekvenser det innebär. Nu är jag redo att ta tag i det.
Barndomen kan jag inte göra så mycket åt, såklart, den är passerad och mamma lever inte längre. Nu måste jag lära mig att än mer, acceptera att det blev som det blev och att det blev bra ändå i slutändan. 
Dottern mår förhållandevis bra, och henne kan jag hantera idag. Jag sätter mer gränser för henne, och springer inte benen av mig för att behaga henne.
Nu är det maken istället. Han har återfallit i missbruk, något som innebär lögner och manipulation från hans sida och misstro från min sida. Nu är det dags för mig att ta mitt ansvar för mitt mående och för barnen, och han får ta konsekvenserna för sitt missbruk, oavsett hur konsekvenserna blir! Han är vuxen och vet att det han gör är fel!
Nu är det dags att sätta bollen i rullning, nu är det dags för mitt tillfrisknande att börja!

Underbart att vakna till

Underbart försommarväder är utlovat i helgen, och att vakna till strålande sol och klarblå himmel...en lördag, känns som fantastisk lyx!

Kristallbröllop

Den 4 april 2003 sade jag att jag skulle älska min man i nöd och lust. Mycket nöd och lust har det blivit genom åren, och som i alla förhållanden går det upp och ner, och vi har gått igenom många prövningar. Det som inte dödar det härdar, och stämmer verkligen! Idag firar vi alltså kristallbröllop, och det känns ju onekligen lite speciellt!
Nu går vi in på vårt 16:e år som man och fru och vi är på vårt 19:e år som par! 

Påskhelgen är äntligen över

Annandag påsk har kommit och äntligen är denna långhelg över. Visst är det skönt att vara lite extra ledig, men det är tyvärr sällan det blir så mycket ledigt. Med en familj på 6 personer så är det inte mycket till ledighet. Storhelger är det dessutom lite extra som ska göras med just matlagning och annat.
Den här helgen har inte varit något undantag, utan det har varit matlagning till 8 personer (alltid lite bonuspersoner till maten) varje dag och så den disken som det blir av detta såklart. Förutom allt det andra...

Imorgon är det jobb igen, och just nu känns jobbet ganska bra. Det har gått väldigt mycket upp och ner den senaste tiden, men det blir mer och mer upp. Vi börjar komma i ordning i våra nya lokaler, men det har varit mycket kämpande för det, och vi får fortsätta kämpa för att alla saker ska ordnas och falla på plats. Det sköna är ju i alla fall att vi har en lugn arbetsmiljö, och det blir lite hemmakänsla, vilket är väldigt positivt. Det mest negativa på jobbet just nu är väl just att jag får lägga en hel del onödig tid på att efterlysa och fixa saker som inte jag ska behöva göra. Men men det blir förhoppningsvis ordning på det så småningom.

Barnen har påsklov och det tycker de såklart är jätteskönt, och det tycker jag också. Det betyder att jag inte behöver väcka några barn och se till att de kommer till skolan på morgonen. Jag behöver bara väcka mig själv och se till att jag och min matlåda kommer iväg till jobbet!

Älskade, älskade mormor

De senaste månaderna har saknaden efter mormor varit alldeles enorm! Jag har behövt henne så mycket, behövt få prata med henne, få höra hennes röst. Behövt få hennes tips och råd kring allt som har hänt.
I år är det 9 år sedan hon gick bort! 9 långa år! För 10 år sedan visste jag att vår tid tillsammans var räknad, men ändå kom hennes bortgång som en total chock. Oavsett hur "förberedd" man är på att någon kommer att lämna oss, så blir vi lika chockade när det väl händer. Sedan dess har även min mamma, moster och faster lämnat, men ingen är så saknad som mormor!

Idag, den 1 april, skulle mormor har fyllt 93 år! Stort grattis på din dag, älskade mormor! Hoppas att ni har haft ett stort kalas där ovan molnen!

Sjukskrivningen blev oundviklig

Under flera månader hade jag haft en dialog med min chef angående min höga sjukfrånvaro. Hon var väldigt medveten om att det berodde på hemsituationen, och erbjöd att jag skulle få psykologsamtal via företagshälsovården. Jag har tackat nej till det, under lång tid, men valde att tacka ja när utredningen hade påbörjats. Vid det laget var jag så trött, så jag kunde oftast inte ha ögonen öppna vid 15-tiden på eftermiddagen. Om jag satt och försökte administrera på jobbet, vid den tiden, nickade jag till framför datorn!
Jag fick tid hos samordnaren hos företagshälsovården, som tyckte att jag också skulle träffa läkare för att prata mer och även ta prover för att utesluta medicinska orsaker till att jag var så galet trött.
När jag träffade läkaren sjukskrev hon mig på 25 % i tre veckor. Precis innan tröttheten slog till fick jag gå hem från jobbet. Jag fick också ta en hel del blodprover.
Efter tre veckors sjukskrivning hade jag uppföljning med läkaren, som förlängde sjukskrivningen i en månad till. Blodproverna visade på D-vitaminbrist, så jag fick D-vitamin utskrivet. Även sömnmedicin fick jag utskrivet för att få ordning på min sömn, då jag sov fruktansvärt dåligt, och vaknade varje timme för att titta på min mobiltelefon för att se om min dotter var i behov av mig.

Vid besök hos psykologen fick jag förhållningsorder gällande gränsdragning för dottern. Med eller utan diagnos behövs det regler, och då dottern närmar sig vuxen med stormsteg är det viktigt att jag hjälper henne att frigöra sig mer från mig, och får hjälp med strategier för att hantera sina känslor och sin ångest. Redan ett par dagar efter besöket hos psykologen sov jag betydligt bättre, utan sömnmedicin.

Jag började sakta med säkert hitta tillbaka till sådant jag tyckte var roligt och energin återvände sakta men säkert. Jag har fortfarande inte full energi, men jag känner mig mycket starkare idag än vad jag gjorde i slutet av förra året. Sömnen kan vara lite si och så, men det beror på många olika saker. Vi upptäckte ännu ett stort problem i familjen, som har krävt mycket energi och som har fått hjärnan att gå på högvarv igen. Det ska jag återkomma till i ett annat inlägg!

Äntligen fick vi en diagnos

Under slutet av förra året genomgick dottern äntligen utredning på BUP, som skulle (förhoppningsvis) ge en diagnos, så vi kunde hitta rätt medicinering för att hon skulle få bli sitt absolut bästa jag.
Vi träffade läkare vid ett första möte, där jag lyfte mina tankar kring bipoläritet. Läkaren tyckte att jag hade rätt i mina tankar, utifrån hur dottern har mått och hur hennes känslor har pendlat. Det fanns dock en sak som talade helt emot detta, och det var att dottern hade mått mycket bättre av sina antidepressiva tabletter som hon hade fått ett år tidigare. Hade hon varit bipolär hade hon blivit mycket sämre av just den sortens medicin som hon hade, och det var ju raka motsatsen. Vi kunde alltså skriva av den diagnosen.
Efter läkarbesöket fick jag prata med en kurator och berätta om ärftlighet, graviditet, förlossning och dotterns barndom. Dottern fick träffa psykolog vid ett par tillfällen, och denne fick även den pedagogiska bedömningen som lärarna gjorde av henne i slutet av 9:an.
Så dagen innan dottern fyllde 17 år, fick vi så en diagnos! ADHD - ouppmärksamhets form löd "domen". Det är alltså det som var ADD tidigare (numera har man bara ADHD, tre olika former som diagnos). Det är ju en diagnos vi själva har haft högt upp på listan över troliga diagnoser (den mest troliga diagnosen på vår lista).
ADHD innebär också att man kan medicinera, och då dottern gärna vill få en medicin som gör att hon orkar skolan när hon åter börjar den, så skulle vi träffa läkare igen i januari för att diskutera just medicin.

I slutet av januari träffade vi åter läkaren, som satte in en av de vanligaste ADHD-medicinerna direkt, eftersom dottern på eget bevåg hade slutat med sina antidepressiva tabletter. Dottern märkte snabbt skillnad i framför allt hanteringen av sina känslor. Nu kunde hon känna en känsla i taget istället för ett enda virrvarr av känslor!
Nu har hon ätit medicinen i drygt två månader, och vi har varit på uppföljning på BUP vid flertalet tillfällen under den här tiden. Anledningen är att dottern har fått förhöjt blodtryck (undertryck på 90-95) och hög puls (110-115), vilket är väldigt vanligt vid den här typen av medicinering.
Nu har ännu en medicin satts in, då dottern trots allt har många positiva effekter av hennes medicin, så man vill inte byta. Den nya medicinen är en kombinerad ADHD och blodtrycksmedicin (kan användas till båda). Redan första dagen såg vi en skillnad i blodtrycket även om pulsen fortfarande var lika hög. Förhoppningsvis ser vi stor skillnad vid nästa mätning på BUP.