Att bli mamma till sin mamma, var titeln på en bok av Maj Fant. Den handlade om hennes liv med sin mamma, som fick Altzeimers och tappade fotfästet mer och mer. För min del handlar det inte om Altzeimers, utan om något helt annat.
När jag var 9 år dog min pappa. Mamma blev då helt förändrad! Jag fick börja ta ansvar för mig själv. Satte jag inte väckarklockan på väckning, ja, då vaknade jag helt enkelt inte i tid för att ta mig till skolan!
Ofta var mamma borta när jag vaknade. Hon hade tagit vår lilla hund och bara gett sig av... Att jag fanns var inte något hinder för henne. Hon kunde vara borta i dagar. Inte sällan hittades hon i sängen hos någon alkoholist som hon raggat upp...eller någon gammal äcklig gubbe...
När jag var i tonåren, 14-15 år, hände det inte helt sällan att jag sket i skolan för att gå och jobba åt mamma på familjeföretaget. Var hon borta behövdes det någon annan som kunde hoppa in, och varför inte jag? Jag började också åka runt i länet och leta efter henne när hon försvann. Jag minns en gång när jag hamnade i Motala eller om det var Norrköping, där hon hade hittat någon slemmig typ hon hade rymt till. Mamma skulle hem, hon skulle ta ansvar, och hon var polisanmäld den här gången. Jag hittade lägenheten de var i, hörde att de var där inne, men de kom inte och öppnade. Jag ropade i brevinkastet att jag tänkte sitta utanför dörren tills de kom ut, för det skulle de göra förr eller senare. Efter ett tag kom mamma ut, och vi åkte hem.
Jag skällde på mamma, jag förklarade hur jag kände, jag frågade hur hon tänkte osv, men jag fick aldrig några svar.
I perioder kunde hon ha en pojkvän som det fungerade mycket bra med, och som höll henne hemma, eller planerat borta. Det var när de här förhållandena tog slut som hon satte igång igen.
När jag var 16 år, och gick i 9:an kontaktade jag, med hjälp av en kompis mamma, soc för att få hjälp. Jag behövde komma bort! Två socialarbetare kom hem till mig (mamma var på vift i vanlig ordning) och ställde frågor och tittade sig omkring. De såg inget alarmerande och de menade att jag hade min mormor 20 meter bort som hjälpte mig... Ja, visst, allt var så bra så... Det var enda gången jag hade kontakt med dem! Hur kunde de tycka att min livssituation var normal? Klart att jag klarade mig, det var inte det. Herregud, människan är fantastisk på att anpassa sig efter rådande situation, vad annat kan man göra. Det betyder ju inte att man mår bra och att allt är toppen! Nej, någon hjälp från dem med annat boende behövdes inte ansåg de!
När jag blev vuxen flyttade jag ganska snart hemifrån. Jag flyttade även utomlands under en period. Under de 2 år jag bodde utomlands, hade jag i princip ingen kontakt alls med min mamma. Jag ringde hem varje måndag, till min älskade mormor, men aldrig att jag pratade med mamma. Jag hade inget att säga till henne, och jag saknade henne inte heller.
Idag har jag själv familj, med barn, och mamma har nyligen valt att utesluta oss helt ur sitt liv. Fram till i augusti ungefär, var allt bra, sedan började hon säga att vi (alla i hennes familj/släkt) var dumma i huvudet och att hon absolut inte ville ha någon kontakt med någon av oss.
Hon gifte sig i januari i år, och i juni skilde hon sig. Igår fick jag veta att hon hade gift om sig igen, med någon annan. Det är snabba puckar när hon gör något! Genom min morbror, som är hennes gode man, fick jag veta detta (han har heller ingen kontakt med henne) och att hon säger att hon ska "ge igen" på oss. För vad?, undrar vi. För alla gånger vi hämtat hem henne från tveksamma personer? För alla gånger vi hjälp henne med fan vet vad? För alla gånger vi sett till att hon har tak över huvudet och mat på bordet? Ja, jag vet inte!
Jag saknar henne inte, inte alls, faktiskt. Hon är min mamma, men bara på pappret. Hon är inte min mamma känslomässigt. Det var min mormor som var det!
Mina barn undrar såklart varför mormor inte vill träffa dem, men jag har förklarat läget, och jag tror att de förstår ganska bra. De förstår att mormor är annorlunda och att det inte är dem det är fel på.
Min mamma har en utvecklingsstörning som gör att hon inte kan ta hand om sig själv. Hon har inget konsekvenstänkande alls. Det är här och nu som gäller för henne. Hon kan skriva och läsa hjälpligt. Räkna kan hon nästan inte alls. Hon var omyndigförklarad, tills detta togs bort, i lagen, på -80-talet. Hon bor idag på ett gruppboende och personalen där köper allt hon säger med hull och hår. De tror på allt hon säger, och bekräftar henne istället för att någon gång ifrågasätta vad hon säger.
Personalen tycker att vi kan vara hårda mot henne (när vi frågar om hon verkligen har tänkt igenom det hon fått för sig att göra nu), men de har inte levt med henne i alla år. De vet ingenting om vad hon kan, vill eller får för sig att göra. Hon har knappt bott där i 3 år ännu, och under 2½ av dessa år hade hon ett förhållande med en annan boende där, en som hon också gifte sig med (i januari). Ett bröllop som vi alla hjälpte till med, för att mamma skulle få en fin upplevelse. Nu tackar hon oss för det...
Jaja, jag sörjer faktiskt inte. Det känns som att mitt liv blir lite lättare att leva om jag inte behöver tänka på vad mamma gör och när hon kommer ge sig ut på rymmen igen! Hamnar hon i tråkigheter är det faktiskt hennes uppgift att lösa det själv nu!
Nu kanske ni förstår varför jag tycker titeln "Att bli mamma till sin mamma" passar så bra?!
Pussen & Kramen
/Ango
söndag 11 november 2012
måndag 1 oktober 2012
Mammas lilla badpojke
Axel älskar vatten. Det spelar ingen roll om det bara är en vattenpöl eller ett badkar, det är lika roligt ändå.
Pantene Pro-V
Vid den här kampanjen kunde man välja vilken typ av hår man har så man fick produkter får just det håret. Jag har tjockt hår, och valde därför produkter till just det håret (protect & repair heter det). Jag fick shampoo, balsam, hårmask och spray som gör håret tåligare mot värme om man t ex använder plattång eller fön ofta.
Förutom dessa produkter (de på bilden) fick jag även shampoo som passar tunt - normalt hår och till färgat hår.
Nu har jag använt alla produkterna flera gånger och jag är imponerad över hur pass bra de är. Jag har använt Pantene för många år sedan, men jag tyckte inte alls om dem. Nu har det definitivt förbättrats. Mitt tjocka och lockiga hår blir gärna "frizzigt" och det fick jag hjälp för i de här produkterna! Kan verkligen rekommenderas till andra med tjockt hår!
Fakta om produkterna:
Repair & Protect Schampo
- Återfuktar och ger spänst till torrt och skadat hår från rot till topp
- Vårdar och skyddar mot framtida stylingskador
- Förhindrar uppkomsten av kluvna hårtoppar
Repair & Protect Balsam
- Återfuktar och ger spänst till torrt och skadat hår från rot till topp
- Vårdar och skyddar mot framtida stylingskador
- Förhindrar uppkomsten av kluvna hårtoppar
Heat Defense Gloss Spray
- Ger värmeskydd mot stylingverktyg
- Kontrollerar friss och ger glans
2 Minutes Intensive Repair Treatment
- Ger håret elasticitet och återfuktar på djupet
- Bevarar fukten och skyddar mot framtida stylingskador
- Gör håret glansigt
- Ger en hälsosam och frisk look
Min stora tjej
Nu har det varit skolfotohysteri igen! Jag brukar tycka att skolfotona är så galet tråkiga med sin stålgrå bakgrund, men det verkar som att fotoföretagen har fattat att man kan göra andra bakgrunder. I år får man välja mellan mörk och ljus bakgrund, och på Paulinas bilder fanns det nog 8 olika varianter. Av dem kan man sedan välja att göra dem t ex svartvita.
Det märks att Paulina börjar bli äldre. Det är mycket fixande och trixande innan det är dags för fotografering och väldigt kritiskt granskande av foton i efterhand! Jag tror att hon trots allt blev ganska nöjd med årets bilder! Mamma blev väldigt nöjd med bilderna i alla fall!
Pussen & Kramen /Ango
Det märks att Paulina börjar bli äldre. Det är mycket fixande och trixande innan det är dags för fotografering och väldigt kritiskt granskande av foton i efterhand! Jag tror att hon trots allt blev ganska nöjd med årets bilder! Mamma blev väldigt nöjd med bilderna i alla fall!
 |
| Paulina med mörk bakgrund |
 |
| Paulina med ljus bakgrund |
Pussen & Kramen /Ango
Bilar...
För en tid sedan bestämde jag mig för att sälja min rymliga Ford Mondeo, bensinslukaren, för att köpa en billigare bil som lämpar sig bättre för pendling.
Min Mondeo var visserligen väldigt rymlig, och hade inga problem att få plats med 4 ungar, vagn och storhandling, men eftersom den drog 1,2 liter/mil och jag använder bilen en hel del i jobbet, blev det såklart ohållbart med den bilen.
Vid letandet efter bil, konstaterade jag att det var dags för en liten bil, en asiat helst. Jag har länge varit svag för Hyundai, och valet föll för en sån här:
Hittade en liten Hyundai Atos -99 till bra pris, och slog till och köpte min lilla rullande konservburk!
Det här är en bil helt utan lyx, flärd och lull-lull. Den här bilen saknar allt vad servo heter, flashiga knappar och vred och inte ens ett centrallås eller en fönsterhiss finns! Detta trots att det ändå är en årsmodell -99...
Det var det här jag gillade med bilen. Ju mindre elektriskt som finns, desto bättre är det. Går något sönder blir det ju mycket enklare att laga...som tur är.
Två dagar efter att jag hade köpt bilen tyckte bilen att vi skulle köra känguruhopp till dagis och skola, för att slutligen ge upp i en korsning när jag skulle bege mig till jobbet! Jag försökte få igång bilen, men det var omöjligt, den vägrade starta. Jag tänkte att det kanske var fel på soppamätaren så det var slut på bensinen trots att bensinmätaren visade att det fortfarande fanns bensin i tanken. Jag tog en promenad till macken och köpte en dunk, som jag fyllde med 5 liter bensin. Promenerade tillbaka till bilen och fyllde på detta, men nej, det hjälpte inte. Bilen ville inte ta mig till jobbet den dagen.
Maken fick bogsera bilen och den hamnade på verkstad för felsökning. I över 1 vecka stod min bil stilla innan maken lokaliserade felet till en kabel som nästan hade gått av. Nu har kabeln fixats och bilen rullar glatt igen! Ingen är gladare än jag för det! Det bästa är att maken har lärt sig hur bilen ser ut under huven rejält, så nästa fel som blir kan han enkelt fixa på min lilla rullande konservburk!
Pussen & Kramen /Ango
Min Mondeo var visserligen väldigt rymlig, och hade inga problem att få plats med 4 ungar, vagn och storhandling, men eftersom den drog 1,2 liter/mil och jag använder bilen en hel del i jobbet, blev det såklart ohållbart med den bilen.
Vid letandet efter bil, konstaterade jag att det var dags för en liten bil, en asiat helst. Jag har länge varit svag för Hyundai, och valet föll för en sån här:
 |
| Hyundai Atos (bild lånad från cargurus) |
Det här är en bil helt utan lyx, flärd och lull-lull. Den här bilen saknar allt vad servo heter, flashiga knappar och vred och inte ens ett centrallås eller en fönsterhiss finns! Detta trots att det ändå är en årsmodell -99...
Det var det här jag gillade med bilen. Ju mindre elektriskt som finns, desto bättre är det. Går något sönder blir det ju mycket enklare att laga...som tur är.
Två dagar efter att jag hade köpt bilen tyckte bilen att vi skulle köra känguruhopp till dagis och skola, för att slutligen ge upp i en korsning när jag skulle bege mig till jobbet! Jag försökte få igång bilen, men det var omöjligt, den vägrade starta. Jag tänkte att det kanske var fel på soppamätaren så det var slut på bensinen trots att bensinmätaren visade att det fortfarande fanns bensin i tanken. Jag tog en promenad till macken och köpte en dunk, som jag fyllde med 5 liter bensin. Promenerade tillbaka till bilen och fyllde på detta, men nej, det hjälpte inte. Bilen ville inte ta mig till jobbet den dagen.
Maken fick bogsera bilen och den hamnade på verkstad för felsökning. I över 1 vecka stod min bil stilla innan maken lokaliserade felet till en kabel som nästan hade gått av. Nu har kabeln fixats och bilen rullar glatt igen! Ingen är gladare än jag för det! Det bästa är att maken har lärt sig hur bilen ser ut under huven rejält, så nästa fel som blir kan han enkelt fixa på min lilla rullande konservburk!
Pussen & Kramen /Ango
torsdag 13 september 2012
Tänkvärt
Jag läste texten nedanför på Facebook. Den fick mig att tänka på hur viktigt det är att bara finnas till för andra människor, att bara lyssna och bekräfta deras känslor. I mitt arbete möter jag ofta människoöden som är fruktansvärda, och som verkligen berör mig. Ibland blir inte våra möten vad jag har menat med våra möten, utan de blir en stund där den andra personen får prata, prata och prata. Jag lyssnar, ställer frågor och bekräftar. Det är det som är så underbart med mitt jobb! Det är också där jag vet att jag kan göra skillnad i en annan människas liv! Att bara vara en medmänniska är så otroligt viktigt!
The Cab Ride I'll Never Forget
There was a time in my life twenty years ago when I was driving a cab for a living. It was a cowboy's life, a gambler's life, a life for someone who wanted no boss, constant movement and the thrill of a dice roll every time a new passenger got into the cab.
What I didn't count on when I took the job was that it was also a ministry. Because I drove the night shift, my cab became a rolling confessional. Passengers would climb in, sit behind me in total anonymity and tell me of their lives.
We were like strangers on a train, the passengers and I, hurtling through the night, revealing intimacies we would never have dreamed of sharing during the brighter light of day. I encountered people whose lives amazed me, ennobled me, made me laugh and made me weep. And none of those lives touched me more than that of a woman I picked up late on a warm August night.
I was responding to a call from a small brick fourplex in a quiet part of town. I assumed I was being sent to pick up some partiers, or someone who had just had a fight with a lover, or someone going off to an early shift at some factory for the industrial part of town.
When I arrived at the address, the building was dark except for a single light in a ground-floor window. Under these circumstances, many drivers would just honk once or twice, wait a short minute, then drive away. Too many bad possibilities awaited a driver who went up to a darkened building at 2:30 in the morning.
But I had seen too many people trapped in a life of poverty who depended on the cab as their only means of transportation. Unless a situation had a real whiff of danger, I always went to the door to find the passenger. It might, I reasoned, be someone who needs my assistance. Would I not want a driver to do the same if my mother or father had called for a cab?
So I walked to the door and knocked.
"Just a minute," answered a frail and elderly voice. I could hear the sound of something being dragged across the floor. After a long pause, the door opened. A small woman somewhere in her 80s stood before me. She was wearing a print dress and a pillbox hat with a veil pinned on it, like you might see in a costume shop or a Goodwill store or in a 1940s movie. By her side was a small nylon suitcase. The sound had been her dragging it across the floor.
The apartment looked as if no one had lived in it for years. All the furniture was covered with sheets. There were no clocks on the walls, no knickknacks or utensils on the counters. In the corner was a cardboard box filled with photos and glassware.
"Would you carry my bag out to the car?" she said. "I'd like a few moments alone. Then, if you could come back and help me? I'm not very strong."
I took the suitcase to the cab, then returned to assist the woman. She took my arm, and we walked slowly toward the curb. She kept thanking me for my kindness.
"It's nothing," I told her. "I just try to treat my passengers the way I would want my mother treated."
"Oh, you're such a good boy," she said. Her praise and appreciation were almost embarrassing.
When we got in the cab, she gave me an address, then asked, "Could you drive through downtown?"
"It's not the shortest way," I answered.
"Oh, I don't mind," she said. "I'm in no hurry. I'm on my way to a hospice."
I looked in the rearview mirror. Her eyes were glistening. "I don't have any family left," she continued. "The doctor says I should go there. He says I don't have very long."
I quietly reached over and shut off the meter. "What route would you like me to go?" I asked.
For the next two hours we drove through the city. She showed me the building where she had once worked as an elevator operator. We drove through the neighborhood where she and her husband had lived when they had first been married. She had me pull up in front of a furniture warehouse that had once been a ballroom where she had gone dancing as a girl. Sometimes she would have me slow in front of a particular building or corner and would sit staring into the darkness, saying nothing.
As the first hint of sun was creasing the horizon, she suddenly said, "I'm tired. Let's go now."
We drove in silence to the address she had given me. It was a low building, like a small convalescent home, with a driveway that passed under a portico. Two orderlies came out to the cab as soon as we pulled up. Without waiting for me, they opened the door and began assisting the woman. They were solicitous and intent, watching her every move. They must have been expecting her; perhaps she had phoned them right before we left.
I opened the trunk and took the small suitcase up to the door. The woman was already seated in a wheelchair.
"How much do I owe you?" she asked, reaching into her purse.
"Nothing," I said.
"You have to make a living," she answered.
"There are other passengers," I responded.
Almost without thinking, I bent and gave her a hug. She held on to me tightly. "You gave an old woman a little moment of joy," she said. "Thank you."
There was nothing more to say. I squeezed her hand once, then walked out into the dim morning light. Behind me, I could hear the door shut. It was the sound of the closing of a life.
I did not pick up any more passengers that shift. I drove aimlessly, lost in thought. For the remainder of that day, I could hardly talk. What if that woman had gotten an angry driver, or one who was impatient to end his shift? What if I had refused to take the run, or had honked once, then driven away? What if I had been in a foul mood and had refused to engage the woman in conversation? How many other moments like that had I missed or failed to grasp?
We are so conditioned to think that our lives revolve around great moments. But great moments often catch us unawares. When that woman hugged me and said that I had brought her a moment of joy, it was possible to believe that I had been placed on earth for the sole purpose of providing her with that last ride.
I do not think that I have ever done anything in my life that was any more important.
Pussen & Kramen /Ango
The Cab Ride I'll Never Forget
There was a time in my life twenty years ago when I was driving a cab for a living. It was a cowboy's life, a gambler's life, a life for someone who wanted no boss, constant movement and the thrill of a dice roll every time a new passenger got into the cab.
What I didn't count on when I took the job was that it was also a ministry. Because I drove the night shift, my cab became a rolling confessional. Passengers would climb in, sit behind me in total anonymity and tell me of their lives.
We were like strangers on a train, the passengers and I, hurtling through the night, revealing intimacies we would never have dreamed of sharing during the brighter light of day. I encountered people whose lives amazed me, ennobled me, made me laugh and made me weep. And none of those lives touched me more than that of a woman I picked up late on a warm August night.
I was responding to a call from a small brick fourplex in a quiet part of town. I assumed I was being sent to pick up some partiers, or someone who had just had a fight with a lover, or someone going off to an early shift at some factory for the industrial part of town.
When I arrived at the address, the building was dark except for a single light in a ground-floor window. Under these circumstances, many drivers would just honk once or twice, wait a short minute, then drive away. Too many bad possibilities awaited a driver who went up to a darkened building at 2:30 in the morning.
But I had seen too many people trapped in a life of poverty who depended on the cab as their only means of transportation. Unless a situation had a real whiff of danger, I always went to the door to find the passenger. It might, I reasoned, be someone who needs my assistance. Would I not want a driver to do the same if my mother or father had called for a cab?
So I walked to the door and knocked.
"Just a minute," answered a frail and elderly voice. I could hear the sound of something being dragged across the floor. After a long pause, the door opened. A small woman somewhere in her 80s stood before me. She was wearing a print dress and a pillbox hat with a veil pinned on it, like you might see in a costume shop or a Goodwill store or in a 1940s movie. By her side was a small nylon suitcase. The sound had been her dragging it across the floor.
The apartment looked as if no one had lived in it for years. All the furniture was covered with sheets. There were no clocks on the walls, no knickknacks or utensils on the counters. In the corner was a cardboard box filled with photos and glassware.
"Would you carry my bag out to the car?" she said. "I'd like a few moments alone. Then, if you could come back and help me? I'm not very strong."
I took the suitcase to the cab, then returned to assist the woman. She took my arm, and we walked slowly toward the curb. She kept thanking me for my kindness.
"It's nothing," I told her. "I just try to treat my passengers the way I would want my mother treated."
"Oh, you're such a good boy," she said. Her praise and appreciation were almost embarrassing.
When we got in the cab, she gave me an address, then asked, "Could you drive through downtown?"
"It's not the shortest way," I answered.
"Oh, I don't mind," she said. "I'm in no hurry. I'm on my way to a hospice."
I looked in the rearview mirror. Her eyes were glistening. "I don't have any family left," she continued. "The doctor says I should go there. He says I don't have very long."
I quietly reached over and shut off the meter. "What route would you like me to go?" I asked.
For the next two hours we drove through the city. She showed me the building where she had once worked as an elevator operator. We drove through the neighborhood where she and her husband had lived when they had first been married. She had me pull up in front of a furniture warehouse that had once been a ballroom where she had gone dancing as a girl. Sometimes she would have me slow in front of a particular building or corner and would sit staring into the darkness, saying nothing.
As the first hint of sun was creasing the horizon, she suddenly said, "I'm tired. Let's go now."
We drove in silence to the address she had given me. It was a low building, like a small convalescent home, with a driveway that passed under a portico. Two orderlies came out to the cab as soon as we pulled up. Without waiting for me, they opened the door and began assisting the woman. They were solicitous and intent, watching her every move. They must have been expecting her; perhaps she had phoned them right before we left.
I opened the trunk and took the small suitcase up to the door. The woman was already seated in a wheelchair.
"How much do I owe you?" she asked, reaching into her purse.
"Nothing," I said.
"You have to make a living," she answered.
"There are other passengers," I responded.
Almost without thinking, I bent and gave her a hug. She held on to me tightly. "You gave an old woman a little moment of joy," she said. "Thank you."
There was nothing more to say. I squeezed her hand once, then walked out into the dim morning light. Behind me, I could hear the door shut. It was the sound of the closing of a life.
I did not pick up any more passengers that shift. I drove aimlessly, lost in thought. For the remainder of that day, I could hardly talk. What if that woman had gotten an angry driver, or one who was impatient to end his shift? What if I had refused to take the run, or had honked once, then driven away? What if I had been in a foul mood and had refused to engage the woman in conversation? How many other moments like that had I missed or failed to grasp?
We are so conditioned to think that our lives revolve around great moments. But great moments often catch us unawares. When that woman hugged me and said that I had brought her a moment of joy, it was possible to believe that I had been placed on earth for the sole purpose of providing her with that last ride.
I do not think that I have ever done anything in my life that was any more important.
Pussen & Kramen /Ango
söndag 9 september 2012
Den krympande sonen
Idag åkte vi till Parken Zoo för ett av säsongens sista besök. Syftet var såklart att åka karuseller.
Victor har längtat hela sommaren efter att bli 130 cm lång så han fick åka radiobilarna och Piratfallet utan en vuxen. Lyckan var stor när han mättes vid radiobilarna och han var precis 130 cm lång! Han fick åka själv!
Samma procedur vid Piratfallet. Även där fick han åka själv.
Efter en glass- och spelpaus gick maken och Victor till radiobilarna för att åka. Victor mättes igen, men nu blev det stopp! Nu var han bara 129,5 cm, enligt den som mätte... Han måste ha krympt helt enkelt. Det blev inget mer åka själv. Nästa sommar, då får han definitivt åka själv!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)