Att må dåligt när andra mår dåligt

Idag är en av två dagar på året som jag alltid mår dåligt. Jag blir orolig i kroppen flera dagar i förväg, och så kommer nedstämdheten som ett brev på posten den 5:e juli varje år. Jag vill bara vara själv, bara vara! Att detta skulle hända i en familj med 4 barn, är såklart omöjligt så jag försöker varje år att klara dagen så bra det bara går. Ibland går det lite bättre än andra år. I år går det lite sämre. Mycket beror på att jag har en "hen" som mår psykiskt dåligt, och som anser sig ha patent på dåligt mående. Hen vill gärna styra alla semesterplaner utifrån eget intresse. Att andra skulle ha andra åsikter är inte intressant, för hen mår ju dåligt...
Idag klarar jag inte av att hantera något av det här. Redan vid lunch fick jag nog av att bli ropad på. Jag försökte hålla mig undan familjen. På eftermiddagen tyckte hen att ingen brydde sig om hen, och gick upp på sitt rum och titta i taket. Jag blev ombedd, som vanligt, att gå upp och prata med hen. Jag försökte en stund, men kände bara ilska mot hen, och gick därför ner igen. Ingen idé att försöka prata när jag känner att jag inte kan ta det på en bra nivå.
För en gångs skull gick maken upp och pratade med hen. Hen sa att hen reagerade på att jag hade blivit irriterad på förmiddagen och sagt att jag inte ville ha semester längre. Han menade att det inte var ok. Jag kan förstå hur han menar, men jag vill inte riktigt ha semester. Att hela tiden gå på tå, för att hen inte ska flippa ur, det är ingen semester, varken för mig eller för de andra barnen. Idag känns dessutom allt som en börda. En dag då jag inte ens orkar med mig själv, utan bara vill lägga mig och sova, och vakna om nån vecka igen!
Nu har hen barrikarderat sig på sitt rum, och jag orkar inte riktigt ens bry mig om det!
En skitdag fortsätter...