Dagarna går

Dagarna går och det känns som att det blir fler och fler dagar som är bra. Man hinner åtminstone tänka tanken på att det blir fler och fler bra dagar innan det smäller till igen. Igår var en sådan dag.
Allt var jättebra (ja, så bra det kan vara för någon med depression och ångest) hela dagen, och så på kvällen kom bakslaget. Helt plötsligt, utan förvarning var hen nere i en svacka och vi förstod ingenting. Hen var uppenbart ledsen och satte sig vid köksbordet. Det var uppenbart att hen grät, men på frågan "Hur är det?" var svaret hela tiden "Bra". Det kunde ju vem som helst se att det inte var...
Hen begav sig ut, själv kl 21:30. Jag åkte iväg, i bil, för att leta. Vi vill inte att hen är ute själv på helgkvällarna, när hen mår dåligt!
Jag hittade hen efter 30 minuter ungefär, och frågade om hen ville ut och åka bil. Det ville hen, så hen hoppade in i bilen och vi styrde kosan mot Katrineholm, enligt våra nya rutiner. En kaffe och vatten i DT:n på McDonald's blev det innan vi styrde hemåt igen.
Under bilturen var hen som vanligt. Hen var ledsen, inte arg, vilket gjorde att det gick att prata. Vi pratade om mycket och hen sa att hen inte ville berätta vad som gjort att hen blev ledsen. Jag försökte förklara att hen absolut inte behövde berätta, vi kan inte tvinga till det, utan att hen fick berätta precis så lite eller mycket hen ville. Vi lyssnar på allt, oavsett mängd!
Jag berättade också varför vi åker ut och letar efter hen, och hen förstod. Vidare berättade jag att jag skulle vilja hitta en stödgrupp till föräldrar med barn/ungdomar med psykisk ohälsa för att få prata med andra i samma/liknande situation. Hen sa att hen skulle vilja hitta en stödgrupp för ungdomar med psykisk ohälsa. Båda har vi sökt, men inte funnit. Det finns många grupper för barn/ungdomar med föräldrar som lider av psykisk ohälsa.
Är det någon som känner till någon stödgrupp enligt det vi söker?


Pussen & Kramen /Ango

Efter sol kommer regn...

Då var det dags igen. Ett nytt utbrott kom som ett brev på posten.
Hen och jag var på Bup-akuten på förmiddagen på samtal, hen fick ångestdämpande medicin utskriven. Efteråt åt vi lunch ute, och småshoppade lite.
Jag frågade hur hen tyckte att mötet hade varit, och hen svarade att hon tyckte att det var ok. Vi pratade om medicinen och hen trodde att det skulle bli bra.
Senare på kvällen märkte man att ett utbrott var nära. De kommer alltid på kvällen  när man själv är helt slutkörd. Kl 21 tyckte hen att hen skulle gå ut, själv, på obestämd framtid. Mycket pratande och lirkande krävdes. Hen var nu mycket missnöjd med mötet på förmiddagen  och menade att man inte hade tagit hen på allvar och bara gett medicin mot ångest, inte den underliggande depressionen. Hen har en tro på att en medicin fixar allt. Hen kan inte ta till sig att psykisk ohälsa tar lång, lång tid att bli bättre från.
Till slut fick vi hen att ta en tablett av den medicin som skrivits ut tidigare på dagen, och så ut i bilen.  En tur på 12 mil ungefär, innan vi var hemma igen.
Känner att jag behöver hitta ett forum för föräldrar i liknande situation, för jag orkar inte med det här så mycket längre! Jag behöver få höra att det blir bättre, att det kommer en vändning,  från andra som varit i samma situation.

Gott betyg?

Imorgon är det skolavslutning för 3 av barnen. Äldsta dottern som slutar 8:an, ska gå på avslutningen med sina 3 bästa vänner.  För att göra det roligare ska dessa tjejer sova över hos oss inatt så de kan fixa sig tillsammans imorgon (det kommer alltså vara 5 tonårstjejer som ska fixa sig SAMTIDIGT imorgon bitti...).
Tjejerna träffades redan på dan idag eftersom de var lediga idag, som kompensation för annan tid de haft i skolan. På eftermiddagen stack dottern och den ena kompisen till skolan, då de ska servera på lärarmiddagen ikväll. Kvar är de andra två kompisarna. De ville inte gå hem till någon av dem, utan de ville stanna kvar hemma hos oss, trots att dottern inte kommer hem förrän inatt. Det tycker jag är jättekul, och jag ser det som ett gott betyg till oss föräldrar att de känner sig så trygga att de väljer att stanna kvar här!

När någon mår dåligt

Ibland räcker inte föräldrarnas kärlek och omsorg till för att skapa en trygg tillvaro för ett barn. Inte heller utbildning eller erfarenhet är till hjälp. Ibland mår barnet så dåligt att det är bortom föräldrarnas kontroll.
Att se sitt barn sluta sig inom sig, att höra barnet säga att ingen bryr sig, att hen inte vill leva, att hen bara vill vara själv och hatar sina föräldrar, då är det svårt som förälder att stå trygg och stadig och försöka hjälpa. Då är det svårt att försöka uppbåda tillräckligt mycket styrka för att orka hantera resten av vardagen, resten av livet. Att inte ramla ihop av trötthet, sorg, maktlöshet, kräver enormt mycket.
Psykisk ohälsa har ingen enkel lösning, det finns inte ett piller att ta, en snabb behandling eller en operation att utföra, för att lindra eller bota. Det är en långsam process, en process som vi (efter 13 år) bara är i början av.
När ens barn mår så dåligt att man vet att hen är en potentiell fara för sig själv, att då ringa 112 och be om handräckning från polis för att få hen till vård, det är nog det svåraste och värsta man kan göra. Nu har jag gjort det! Jag har bett om polis, jag har bett om ambulans. Tyvärr, eller som tur är, hann de inte fram, utan fick åka på annat akutare larm. Vi fick vår situation under en mindre kontroll. Senare bad hen själv om att få åka akut för att få hjälp.
Är du ung och mår psykiskt dåligt, är det ingen idé att tro att du ska få hjälp en söndagskväll. Den hjälpen går bara att få vardagar, i princip under kontorstid. Att förklara för barnet att vi har suttit och väntat i 2 timmar helt i onödan, det finns ingen hjälp att få idag, det kräver igen massor av styrka som jag inte vet var jag kan uppbåda längre, men ändå klarar jag det. Jag förklarar alternativen som jag fått förklarade per telefon.
Alternativen var vuxenpsyk och en bedömning och troligen bli hemskickad därifrån, eller åka hem och bli uppringd morgonen  efter av ett akutteam och sedan få en akuttid på förmiddagen samma dag.
Med tanke på hur otroligt dåligt vår framtid mår, är det konstigt att man inte har satsat på vård även på helger.
Vår kamp går vidare! Idag är en ny dag, en dag som ingen av oss vet hur den kommer se ut. Det jag vet är att det är ännu en dag som jag måste vara stark, måste vara en trygg klippa att luta sig mot, en person som måste fatta beslut,  kanske såna som är riktigt obekväma när någon mår dåligt.