Jag har funderat på det där med "truliga" människor. Ni vet, såna där som finns runt omkring oss och som inte pratar med oss, inte verkar märka att vi finns, och som vi själva därför inte heller uppmärksammar riktigt. Det finns ett par såna på jobbet. Det är män, båda två. Den ena är 30+ år och den andra är 60+ år. De har verkar trumpna, svåra och har knappt ägnat mig en blick...har det känts som. Själv har jag ju heller inte engagerat mig nämnvärt i dem.
Nu har jag upptäckt att de är inte alls trumpna, truliga eller svåra. De verkar bara vara precis som mig! Jag pratar sällan med nya människor om jag inte blir tilltalad först. Det är först när jag etablerat kontakt som jag är mer social och öppen (vilket är det jag beskrivs som, men själv tycker jag att jag är introvert och blyg). Där här båda männen har jag spenderat lite mer tid med, just för att försöka komma närmare dem (inte för att det egentligen behövs, utan bara för att se om de verkligen är så som jag först uppfattat dem). Det började med den yngre av de två. Bara jag visat intresse för att skapa en kontakt med honom, har han öppnat sig och är mot mig som mot alla andra kollegor. När jag insåg det här gjorde jag detsamma med den äldre, och det är samma sak där. När jag tog initiativ till att skapa en kontakt har de visat sig vara väldigt villiga till att ha denne kontakt. De var alltså precis som jag brukar vara. Vill bli inbjuden till kontakt innan jag tar den (oftast i alla fall). Kanske är det likadant med såna här personer i din närhet? Testa att börja prata med dem varje dag. Fråga hur de mår osv, och se om de "blommar ut" de också!
Pussen & Kramen /Ango
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar