Begravning

Idag var det dags för begravning av mamma.
Jag och Paulina åkte ner till Linköping för att delta. En liten, men tapper skara, fanns på plats för att hedra mamma vid sista vilan.
Nu är det över! Äntligen!

Livets gång

Den 19 december, sen eftermiddag, kom ett samtal från en sjuksköterska som vårdat mamma. Mamma som låg inlagd i nästan 1 månad på urologen, och skrevs ut den 7 december till hemmet, hade rasat i sin sjukdom, och han ville upplysa om att nu var sista chansen att träffa henne levande. Det var nu beslutet skulle fattas.
Beslutet fattades av sig självt egentligen.  Axel hade vattkoppor och Roger hade själv åkt in till akuten för ett befarat revbensbrott. Jag kunde inte sätta mig i bilen och åka de nästan 2 timmarna till Linköping.
På natten kom nästa samtal, vid 1 - tiden hade mamma somnat in, helt lugnt och stilla.
Jag kände ingenting! Kände ingen sorg, ingen tomhet, ingenting! Det gör jag fortfarande inte, trots att jag försöker. Jag känner mest synd om henne. Att hon inte visste bättre än att välja det liv hon valde. Att hon valde bort mig under alla år! Att hon valde bort sina barnbarn! En riktig förlust för henne.
Jag har valt att helt stå utanför när det gäller begravning och allt sånt. Hon var gift, jag hade aldrig träffat hennes man, och jag vill inte klampa in i något. Jag har bara meddelat att han får ordna med allt som han vill ha det om han vill. Vill han ha min hjälp finns jag, men annars kommer jag att stå bredvid och vara passiv. Jag är inte heller intresserad av någon bouppteckning eller något arv (vilket ändå inte skulle bli aktuellt), utan vill låta hennes man ta allt.
Begravningen är om två veckor, och den kommer jag att delta på. Jag vill låta henne få ett värdigt slut trots allt!

4 dagar kvar till julafton

Då var det bara fyra dagar kvar till julafton. Det lär väl knappast bli någon vit jul i år (heller).

Länge sedan sist

Livet rullar på i 180 och det saktar aldrig ner. Vissa saker får stryka på foten, och bloggen är väl det första som ryker...
Livet med psykisk ohälsa fortsätter. Det är bättre, men långt ifrån bra. Mediciner har gjort mirakel och vi har har fått en öppnare och självständigare tjej. Den har inte hjälpt hela vägen, utan ångesten finns kvar och skolan är det som blir lidande. Den här terminen skulle hon gå i skolan 3 dagar/vecka, men inte ens det har hjälpt! Ny konferens imorgon för att titta på vad vi ska göra. Vilka ämnen som ska tas bort!

För drygt 1 vecka sedan fick jag veta att min mamma ligger på sjukhus. Troligen cancer på eller i urinblåsan och njurar som inte fungerade efter operationen. Riktigt dålig var hon då. Min första tanke var att åka och hälsa på henne, men så tänkte jag på hur hon har valt bort mig, oss. Valde att inte åka. Pratade länge med hennes gode man och fick en del svar på sjukdomsbilden. Valde att avvakta. Under hela tiden har det bara funnits en tanke; Vilket beslut kan jag leva med om hon dör imorgon? Att jag har svalt stoltheten och åkt? Att jag var fortsatt stolt och inte åkte? Det handlar helt och hållet om mig själv, inte om mamma. För någon som inte känner mig, låter det nog fruktansvärt, men hade ni växt upp med henne så hade ni med största sannolikhet tänkt likadant!
För att skydda mig själv, antar jag, har jag knappt ägnat henne en tanke de senaste 2 åren. Jag vet inte var hon bor, vet inte vem hon är gift med, har inte ens skickat ett grattiskort till henne på hennes födelsedag! Orkar inte ta in henne i mitt liv igen!

Mitt i allt det här, kämpar min egna kropp. Stressymptomen blir bara fler. Jobbet är ju heller ingen dans på rosor! Diffusa smärtor i armar och axlar är bara en del. Kronisk trötthet, trögtänkthet och en mage som skriker ut symptom på stressmage är andra. Måste stanna upp, lyssna inåt snart...NU! Väntar bara på semestern som väntar om 1 månad! Lång härlig semester, som ett jullov ungefär! Då ska jag bara vara...hoppas jag!

Pussen & Kramen /Ango

Dags för bakslag igeb

Efter en lugn och harmonisk semester, med bland annat en vecka på västkusten med hela familjen och svärföräldrarna, börjar vardagen närma sig igen. Bar 2 veckor kvar av sommarlovet, och nu börjar skolångesten komma! Igår fick vi ett rejält bakslag, det första på länge.
Hen fick antidepressiv medicin som har gjort stor nytta. Det har varit ett helt annat barn här hemma. Konflikterna har varit väldigt få, ångesten väldigt låg och det har varit lugnt och harmoniskt en tid. Men nu börjar allt igen!
Hen vill inte gå till skolan. Har ångest över allt som rör vänner (säger att hon inte har några,  och att de hon hade nu inte bryr sig om hen längre). Har ångest över alla krav som skolan innebär. Vill helst bli hemskolad en tid. Jag har lovat att kolla upp vilka möjligheter som finns för detta, och även prata med BUP om detta. Vi ska ha ett möte med skolan och BUP för att se hur vi alla kan stötta och hjälpa. Vi måste se till möjligheten till en anpassad studiegång.

Svartsjuka vänner?

Ibland blir jag lite fundersam på människor.
Jag har en granne som jag umgåtts med, sporadiskt, sedan min familj flyttade till det här huset för snart 8 år sedan. Hon har nog varit mer på tåget för en vänskap än vad jag har varit, men självklart har vi fikat ihop och även ätit middagar och firat en del storhelger tillsammans.  Självklart har jag ändå värdesatt hennes vänskap.
Sedan några veckor tillbaka är kontakten näst intill bruten med henne. Jag har märkt att hon är avståndstagande och skulle hon vara ute när jag kommer, går hon in. Funderade först på vad det berodde på, och det enda som jag kunde komma på var att jag har pratat mycket med en annan granne, en kvinna som kommit att bli ett bra stöd för mig just nu. Vi har inte umgåtts tidigare, och pratar bara när vi ses ute på gården. Jag vet att granne A (kan vi kalla den första kvinnan som jag berättade om) och granne B (som vi kallar den jag senast berättade om) inte har någon kontakt direkt. Granne A hälsar knappt om jag står och pratar med granne B t ex.
Efter de senaste veckornas icke-kontakt med granne A (hon brukar ofta komma och knacka på och vill fika annars) har jag kommit fram till att det måste bero på svartsjuka från granne A. Jag har spenderat för mycket tid med granne B...
Jag har också idag fått veta att granne A ska flytta. Det fick jag veta för att jag hörde att hennes dotter berättade det för en annan granne...
Kul att känna att man är populär 😂

Ljusare dagar

Första veckan på semestern har gått och den har gått ganska bra, förvånansvärt bra faktiskt.
Vi har varit på ett nytt besök på BUP,  och träffade en läkare den här gången.  Hen fick en ny ångestdämpande medicin utskriven. En medicin som inte har samma hangover-effekt som den tidigare. Hen fick även en depressionsdämpande medicin som ska ätas varje dag. Hen har ätit en halv tablett i 3 dagar (ska bli 1 tablett efter 1 vecka, och kan komma att bli 2 innan styrkan är anpassad). Vi märker redan skillnad. Hen är med på dagarna, gör saker, kommunicerar med oss. Tidigare stängde hen in sig på sitt rum, inte de här dagarna.
Hen och jag har varit ute på 10 mils långa åkturer på kvällarna för att hen ska komma till ro och somna. Vi har vår rutt, som blir 11,5 - 12 mil, men igår tog vi en ny rutt som säkert blev närmare 17 mil. Tröttsamt att köra,  framför allt sent på kvällen, men är det det som krävs för att hen ska må lite bättre så är det det vi får göra. Lite härligt med egentid är det ju såklart också!
Nästa vecka ska hen träffa psykologen för samtal och då märker vi lite mer hur medicinen har fungerat.  Jag hoppas innerligt att det bara blir bättre nu!