Livets skörhet

Den senaste tiden har jag blivit påmind om hur skört och bräckligt livet är. Det började med att min faster dog pga blodförgiftning i april. Visst, hon hade passerat 80 års ålder så det var väl inte så väldigt chockerande egentligen. I maj fick vi veta att en bekant som var gravid med första barnet, förlorade dottern i plötslig fosterdöd när hon var i v 26-27.
I juni förlorade en kollega sin son under förlossningen, och häromdagen fick vi besked om att barnens kusin som fick sin dotter, 2 månader för tidigt i juni, hade förlorat dottern. Allt har gått jättebra under tiden på neo, och en vecka efter att de hade skrivits ut och kommit hem, förlorar de dottern.
Livet är så skört, och ingenting kan tas för givet! Att min faster dog, ja, det var egentligen inte oväntat, men de tre som förlorat sina barn, där livet ryckts bort innan det ens har börjat, det är inte rätt.
Jag hoppas verkligen att det inte blir med dödsfall nu, ett i månaden räcker gott och väl!