Axel älskar vatten. Det spelar ingen roll om det bara är en vattenpöl eller ett badkar, det är lika roligt ändå.
måndag 1 oktober 2012
Pantene Pro-V
Vid den här kampanjen kunde man välja vilken typ av hår man har så man fick produkter får just det håret. Jag har tjockt hår, och valde därför produkter till just det håret (protect & repair heter det). Jag fick shampoo, balsam, hårmask och spray som gör håret tåligare mot värme om man t ex använder plattång eller fön ofta.
Förutom dessa produkter (de på bilden) fick jag även shampoo som passar tunt - normalt hår och till färgat hår.
Nu har jag använt alla produkterna flera gånger och jag är imponerad över hur pass bra de är. Jag har använt Pantene för många år sedan, men jag tyckte inte alls om dem. Nu har det definitivt förbättrats. Mitt tjocka och lockiga hår blir gärna "frizzigt" och det fick jag hjälp för i de här produkterna! Kan verkligen rekommenderas till andra med tjockt hår!
Fakta om produkterna:
Repair & Protect Schampo
- Återfuktar och ger spänst till torrt och skadat hår från rot till topp
- Vårdar och skyddar mot framtida stylingskador
- Förhindrar uppkomsten av kluvna hårtoppar
Repair & Protect Balsam
- Återfuktar och ger spänst till torrt och skadat hår från rot till topp
- Vårdar och skyddar mot framtida stylingskador
- Förhindrar uppkomsten av kluvna hårtoppar
Heat Defense Gloss Spray
- Ger värmeskydd mot stylingverktyg
- Kontrollerar friss och ger glans
2 Minutes Intensive Repair Treatment
- Ger håret elasticitet och återfuktar på djupet
- Bevarar fukten och skyddar mot framtida stylingskador
- Gör håret glansigt
- Ger en hälsosam och frisk look
Min stora tjej
Nu har det varit skolfotohysteri igen! Jag brukar tycka att skolfotona är så galet tråkiga med sin stålgrå bakgrund, men det verkar som att fotoföretagen har fattat att man kan göra andra bakgrunder. I år får man välja mellan mörk och ljus bakgrund, och på Paulinas bilder fanns det nog 8 olika varianter. Av dem kan man sedan välja att göra dem t ex svartvita.
Det märks att Paulina börjar bli äldre. Det är mycket fixande och trixande innan det är dags för fotografering och väldigt kritiskt granskande av foton i efterhand! Jag tror att hon trots allt blev ganska nöjd med årets bilder! Mamma blev väldigt nöjd med bilderna i alla fall!
Pussen & Kramen /Ango
Det märks att Paulina börjar bli äldre. Det är mycket fixande och trixande innan det är dags för fotografering och väldigt kritiskt granskande av foton i efterhand! Jag tror att hon trots allt blev ganska nöjd med årets bilder! Mamma blev väldigt nöjd med bilderna i alla fall!
 |
| Paulina med mörk bakgrund |
 |
| Paulina med ljus bakgrund |
Pussen & Kramen /Ango
Bilar...
För en tid sedan bestämde jag mig för att sälja min rymliga Ford Mondeo, bensinslukaren, för att köpa en billigare bil som lämpar sig bättre för pendling.
Min Mondeo var visserligen väldigt rymlig, och hade inga problem att få plats med 4 ungar, vagn och storhandling, men eftersom den drog 1,2 liter/mil och jag använder bilen en hel del i jobbet, blev det såklart ohållbart med den bilen.
Vid letandet efter bil, konstaterade jag att det var dags för en liten bil, en asiat helst. Jag har länge varit svag för Hyundai, och valet föll för en sån här:
Hittade en liten Hyundai Atos -99 till bra pris, och slog till och köpte min lilla rullande konservburk!
Det här är en bil helt utan lyx, flärd och lull-lull. Den här bilen saknar allt vad servo heter, flashiga knappar och vred och inte ens ett centrallås eller en fönsterhiss finns! Detta trots att det ändå är en årsmodell -99...
Det var det här jag gillade med bilen. Ju mindre elektriskt som finns, desto bättre är det. Går något sönder blir det ju mycket enklare att laga...som tur är.
Två dagar efter att jag hade köpt bilen tyckte bilen att vi skulle köra känguruhopp till dagis och skola, för att slutligen ge upp i en korsning när jag skulle bege mig till jobbet! Jag försökte få igång bilen, men det var omöjligt, den vägrade starta. Jag tänkte att det kanske var fel på soppamätaren så det var slut på bensinen trots att bensinmätaren visade att det fortfarande fanns bensin i tanken. Jag tog en promenad till macken och köpte en dunk, som jag fyllde med 5 liter bensin. Promenerade tillbaka till bilen och fyllde på detta, men nej, det hjälpte inte. Bilen ville inte ta mig till jobbet den dagen.
Maken fick bogsera bilen och den hamnade på verkstad för felsökning. I över 1 vecka stod min bil stilla innan maken lokaliserade felet till en kabel som nästan hade gått av. Nu har kabeln fixats och bilen rullar glatt igen! Ingen är gladare än jag för det! Det bästa är att maken har lärt sig hur bilen ser ut under huven rejält, så nästa fel som blir kan han enkelt fixa på min lilla rullande konservburk!
Pussen & Kramen /Ango
Min Mondeo var visserligen väldigt rymlig, och hade inga problem att få plats med 4 ungar, vagn och storhandling, men eftersom den drog 1,2 liter/mil och jag använder bilen en hel del i jobbet, blev det såklart ohållbart med den bilen.
Vid letandet efter bil, konstaterade jag att det var dags för en liten bil, en asiat helst. Jag har länge varit svag för Hyundai, och valet föll för en sån här:
 |
| Hyundai Atos (bild lånad från cargurus) |
Det här är en bil helt utan lyx, flärd och lull-lull. Den här bilen saknar allt vad servo heter, flashiga knappar och vred och inte ens ett centrallås eller en fönsterhiss finns! Detta trots att det ändå är en årsmodell -99...
Det var det här jag gillade med bilen. Ju mindre elektriskt som finns, desto bättre är det. Går något sönder blir det ju mycket enklare att laga...som tur är.
Två dagar efter att jag hade köpt bilen tyckte bilen att vi skulle köra känguruhopp till dagis och skola, för att slutligen ge upp i en korsning när jag skulle bege mig till jobbet! Jag försökte få igång bilen, men det var omöjligt, den vägrade starta. Jag tänkte att det kanske var fel på soppamätaren så det var slut på bensinen trots att bensinmätaren visade att det fortfarande fanns bensin i tanken. Jag tog en promenad till macken och köpte en dunk, som jag fyllde med 5 liter bensin. Promenerade tillbaka till bilen och fyllde på detta, men nej, det hjälpte inte. Bilen ville inte ta mig till jobbet den dagen.
Maken fick bogsera bilen och den hamnade på verkstad för felsökning. I över 1 vecka stod min bil stilla innan maken lokaliserade felet till en kabel som nästan hade gått av. Nu har kabeln fixats och bilen rullar glatt igen! Ingen är gladare än jag för det! Det bästa är att maken har lärt sig hur bilen ser ut under huven rejält, så nästa fel som blir kan han enkelt fixa på min lilla rullande konservburk!
Pussen & Kramen /Ango
torsdag 13 september 2012
Tänkvärt
Jag läste texten nedanför på Facebook. Den fick mig att tänka på hur viktigt det är att bara finnas till för andra människor, att bara lyssna och bekräfta deras känslor. I mitt arbete möter jag ofta människoöden som är fruktansvärda, och som verkligen berör mig. Ibland blir inte våra möten vad jag har menat med våra möten, utan de blir en stund där den andra personen får prata, prata och prata. Jag lyssnar, ställer frågor och bekräftar. Det är det som är så underbart med mitt jobb! Det är också där jag vet att jag kan göra skillnad i en annan människas liv! Att bara vara en medmänniska är så otroligt viktigt!
The Cab Ride I'll Never Forget
There was a time in my life twenty years ago when I was driving a cab for a living. It was a cowboy's life, a gambler's life, a life for someone who wanted no boss, constant movement and the thrill of a dice roll every time a new passenger got into the cab.
What I didn't count on when I took the job was that it was also a ministry. Because I drove the night shift, my cab became a rolling confessional. Passengers would climb in, sit behind me in total anonymity and tell me of their lives.
We were like strangers on a train, the passengers and I, hurtling through the night, revealing intimacies we would never have dreamed of sharing during the brighter light of day. I encountered people whose lives amazed me, ennobled me, made me laugh and made me weep. And none of those lives touched me more than that of a woman I picked up late on a warm August night.
I was responding to a call from a small brick fourplex in a quiet part of town. I assumed I was being sent to pick up some partiers, or someone who had just had a fight with a lover, or someone going off to an early shift at some factory for the industrial part of town.
When I arrived at the address, the building was dark except for a single light in a ground-floor window. Under these circumstances, many drivers would just honk once or twice, wait a short minute, then drive away. Too many bad possibilities awaited a driver who went up to a darkened building at 2:30 in the morning.
But I had seen too many people trapped in a life of poverty who depended on the cab as their only means of transportation. Unless a situation had a real whiff of danger, I always went to the door to find the passenger. It might, I reasoned, be someone who needs my assistance. Would I not want a driver to do the same if my mother or father had called for a cab?
So I walked to the door and knocked.
"Just a minute," answered a frail and elderly voice. I could hear the sound of something being dragged across the floor. After a long pause, the door opened. A small woman somewhere in her 80s stood before me. She was wearing a print dress and a pillbox hat with a veil pinned on it, like you might see in a costume shop or a Goodwill store or in a 1940s movie. By her side was a small nylon suitcase. The sound had been her dragging it across the floor.
The apartment looked as if no one had lived in it for years. All the furniture was covered with sheets. There were no clocks on the walls, no knickknacks or utensils on the counters. In the corner was a cardboard box filled with photos and glassware.
"Would you carry my bag out to the car?" she said. "I'd like a few moments alone. Then, if you could come back and help me? I'm not very strong."
I took the suitcase to the cab, then returned to assist the woman. She took my arm, and we walked slowly toward the curb. She kept thanking me for my kindness.
"It's nothing," I told her. "I just try to treat my passengers the way I would want my mother treated."
"Oh, you're such a good boy," she said. Her praise and appreciation were almost embarrassing.
When we got in the cab, she gave me an address, then asked, "Could you drive through downtown?"
"It's not the shortest way," I answered.
"Oh, I don't mind," she said. "I'm in no hurry. I'm on my way to a hospice."
I looked in the rearview mirror. Her eyes were glistening. "I don't have any family left," she continued. "The doctor says I should go there. He says I don't have very long."
I quietly reached over and shut off the meter. "What route would you like me to go?" I asked.
For the next two hours we drove through the city. She showed me the building where she had once worked as an elevator operator. We drove through the neighborhood where she and her husband had lived when they had first been married. She had me pull up in front of a furniture warehouse that had once been a ballroom where she had gone dancing as a girl. Sometimes she would have me slow in front of a particular building or corner and would sit staring into the darkness, saying nothing.
As the first hint of sun was creasing the horizon, she suddenly said, "I'm tired. Let's go now."
We drove in silence to the address she had given me. It was a low building, like a small convalescent home, with a driveway that passed under a portico. Two orderlies came out to the cab as soon as we pulled up. Without waiting for me, they opened the door and began assisting the woman. They were solicitous and intent, watching her every move. They must have been expecting her; perhaps she had phoned them right before we left.
I opened the trunk and took the small suitcase up to the door. The woman was already seated in a wheelchair.
"How much do I owe you?" she asked, reaching into her purse.
"Nothing," I said.
"You have to make a living," she answered.
"There are other passengers," I responded.
Almost without thinking, I bent and gave her a hug. She held on to me tightly. "You gave an old woman a little moment of joy," she said. "Thank you."
There was nothing more to say. I squeezed her hand once, then walked out into the dim morning light. Behind me, I could hear the door shut. It was the sound of the closing of a life.
I did not pick up any more passengers that shift. I drove aimlessly, lost in thought. For the remainder of that day, I could hardly talk. What if that woman had gotten an angry driver, or one who was impatient to end his shift? What if I had refused to take the run, or had honked once, then driven away? What if I had been in a foul mood and had refused to engage the woman in conversation? How many other moments like that had I missed or failed to grasp?
We are so conditioned to think that our lives revolve around great moments. But great moments often catch us unawares. When that woman hugged me and said that I had brought her a moment of joy, it was possible to believe that I had been placed on earth for the sole purpose of providing her with that last ride.
I do not think that I have ever done anything in my life that was any more important.
Pussen & Kramen /Ango
The Cab Ride I'll Never Forget
There was a time in my life twenty years ago when I was driving a cab for a living. It was a cowboy's life, a gambler's life, a life for someone who wanted no boss, constant movement and the thrill of a dice roll every time a new passenger got into the cab.
What I didn't count on when I took the job was that it was also a ministry. Because I drove the night shift, my cab became a rolling confessional. Passengers would climb in, sit behind me in total anonymity and tell me of their lives.
We were like strangers on a train, the passengers and I, hurtling through the night, revealing intimacies we would never have dreamed of sharing during the brighter light of day. I encountered people whose lives amazed me, ennobled me, made me laugh and made me weep. And none of those lives touched me more than that of a woman I picked up late on a warm August night.
I was responding to a call from a small brick fourplex in a quiet part of town. I assumed I was being sent to pick up some partiers, or someone who had just had a fight with a lover, or someone going off to an early shift at some factory for the industrial part of town.
When I arrived at the address, the building was dark except for a single light in a ground-floor window. Under these circumstances, many drivers would just honk once or twice, wait a short minute, then drive away. Too many bad possibilities awaited a driver who went up to a darkened building at 2:30 in the morning.
But I had seen too many people trapped in a life of poverty who depended on the cab as their only means of transportation. Unless a situation had a real whiff of danger, I always went to the door to find the passenger. It might, I reasoned, be someone who needs my assistance. Would I not want a driver to do the same if my mother or father had called for a cab?
So I walked to the door and knocked.
"Just a minute," answered a frail and elderly voice. I could hear the sound of something being dragged across the floor. After a long pause, the door opened. A small woman somewhere in her 80s stood before me. She was wearing a print dress and a pillbox hat with a veil pinned on it, like you might see in a costume shop or a Goodwill store or in a 1940s movie. By her side was a small nylon suitcase. The sound had been her dragging it across the floor.
The apartment looked as if no one had lived in it for years. All the furniture was covered with sheets. There were no clocks on the walls, no knickknacks or utensils on the counters. In the corner was a cardboard box filled with photos and glassware.
"Would you carry my bag out to the car?" she said. "I'd like a few moments alone. Then, if you could come back and help me? I'm not very strong."
I took the suitcase to the cab, then returned to assist the woman. She took my arm, and we walked slowly toward the curb. She kept thanking me for my kindness.
"It's nothing," I told her. "I just try to treat my passengers the way I would want my mother treated."
"Oh, you're such a good boy," she said. Her praise and appreciation were almost embarrassing.
When we got in the cab, she gave me an address, then asked, "Could you drive through downtown?"
"It's not the shortest way," I answered.
"Oh, I don't mind," she said. "I'm in no hurry. I'm on my way to a hospice."
I looked in the rearview mirror. Her eyes were glistening. "I don't have any family left," she continued. "The doctor says I should go there. He says I don't have very long."
I quietly reached over and shut off the meter. "What route would you like me to go?" I asked.
For the next two hours we drove through the city. She showed me the building where she had once worked as an elevator operator. We drove through the neighborhood where she and her husband had lived when they had first been married. She had me pull up in front of a furniture warehouse that had once been a ballroom where she had gone dancing as a girl. Sometimes she would have me slow in front of a particular building or corner and would sit staring into the darkness, saying nothing.
As the first hint of sun was creasing the horizon, she suddenly said, "I'm tired. Let's go now."
We drove in silence to the address she had given me. It was a low building, like a small convalescent home, with a driveway that passed under a portico. Two orderlies came out to the cab as soon as we pulled up. Without waiting for me, they opened the door and began assisting the woman. They were solicitous and intent, watching her every move. They must have been expecting her; perhaps she had phoned them right before we left.
I opened the trunk and took the small suitcase up to the door. The woman was already seated in a wheelchair.
"How much do I owe you?" she asked, reaching into her purse.
"Nothing," I said.
"You have to make a living," she answered.
"There are other passengers," I responded.
Almost without thinking, I bent and gave her a hug. She held on to me tightly. "You gave an old woman a little moment of joy," she said. "Thank you."
There was nothing more to say. I squeezed her hand once, then walked out into the dim morning light. Behind me, I could hear the door shut. It was the sound of the closing of a life.
I did not pick up any more passengers that shift. I drove aimlessly, lost in thought. For the remainder of that day, I could hardly talk. What if that woman had gotten an angry driver, or one who was impatient to end his shift? What if I had refused to take the run, or had honked once, then driven away? What if I had been in a foul mood and had refused to engage the woman in conversation? How many other moments like that had I missed or failed to grasp?
We are so conditioned to think that our lives revolve around great moments. But great moments often catch us unawares. When that woman hugged me and said that I had brought her a moment of joy, it was possible to believe that I had been placed on earth for the sole purpose of providing her with that last ride.
I do not think that I have ever done anything in my life that was any more important.
Pussen & Kramen /Ango
söndag 9 september 2012
Den krympande sonen
Idag åkte vi till Parken Zoo för ett av säsongens sista besök. Syftet var såklart att åka karuseller.
Victor har längtat hela sommaren efter att bli 130 cm lång så han fick åka radiobilarna och Piratfallet utan en vuxen. Lyckan var stor när han mättes vid radiobilarna och han var precis 130 cm lång! Han fick åka själv!
Samma procedur vid Piratfallet. Även där fick han åka själv.
Efter en glass- och spelpaus gick maken och Victor till radiobilarna för att åka. Victor mättes igen, men nu blev det stopp! Nu var han bara 129,5 cm, enligt den som mätte... Han måste ha krympt helt enkelt. Det blev inget mer åka själv. Nästa sommar, då får han definitivt åka själv!
måndag 13 augusti 2012
Ombyte förnöjer
Igår låg Axel i min famn, och jag försökte få honom att förstå att det var dags att sova. Maken jobbade och skulle komma hem vid 22-tiden.
Axel låg och lät ynklig och så; Pappa komma, MIN pappa, Axels pappa. Om och om igen upprepade han det här. Hela tiden sa jag; Pappa jobbar, han kommer senare.
Plötsligt öppnades ytterdörren och maken kom hem. Jag sa till Axel; Titta, nu kom pappa hem. Nu kan du sitta och gosa med honom istället.
Då blev det annat ljud i skällan; Min mamma, bara Axels mamma, blev det då.
Tur att han inte är sämre än att han kan ändra sig ;).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Populära inlägg
-
Jag har två nummer (obläddrade) av Kreativ stickning som jag lottar ut till er, då jag fått dubbelt upp av just de här. Den ena tidningen (... -
Fick den här servisen när vi gick med i Disney's bokklubb. Mina barn är lite för stora för en sån här servis så... Den här barnservisen...
