Medberoende

Hej, jag heter Ann-Charlotte, och jag är medberoende!
Jag har vetat väldigt länge att jag är medberoende, men först nu har jag kunnat säga det och inse att jag faktiskt är det. Att jag är en typisk medberoende som är "fröken duktig" som håller fasaden uppe, medan insidan håller på att rasa samman.
När jag ser tillbaka inser jag att jag såklart har varit medberoende i hela livet. Jag är uppväxt i ett dysfunktionellt hem, är gift med en missbrukare och har en dotter med psykisk ohälsa. Gissa om jag har sopat framför dörrar hela livet. Jag har täckt upp för alla, jag har förklarat och försvarat beteenden. Jag har ursäktat, jag har slagits för och mot mina beroendeanhöriga. Idag gick det upp för mig att det är precis såhär jag har hållit på...alltid, och fortfarande gör. Nu har jag insett att jag måste sluta med detta, för jag hjälper ingen. Jag måste ta ansvar för mitt mående, och de måste ta ansvar för sitt missbruk, med de konsekvenser det innebär. Nu är jag redo att ta tag i det.
Barndomen kan jag inte göra så mycket åt, såklart, den är passerad och mamma lever inte längre. Nu måste jag lära mig att än mer, acceptera att det blev som det blev och att det blev bra ändå i slutändan. 
Dottern mår förhållandevis bra, och henne kan jag hantera idag. Jag sätter mer gränser för henne, och springer inte benen av mig för att behaga henne.
Nu är det maken istället. Han har återfallit i missbruk, något som innebär lögner och manipulation från hans sida och misstro från min sida. Nu är det dags för mig att ta mitt ansvar för mitt mående och för barnen, och han får ta konsekvenserna för sitt missbruk, oavsett hur konsekvenserna blir! Han är vuxen och vet att det han gör är fel!
Nu är det dags att sätta bollen i rullning, nu är det dags för mitt tillfrisknande att börja!