Den 19 december, sen eftermiddag, kom ett samtal från en sjuksköterska som vårdat mamma. Mamma som låg inlagd i nästan 1 månad på urologen, och skrevs ut den 7 december till hemmet, hade rasat i sin sjukdom, och han ville upplysa om att nu var sista chansen att träffa henne levande. Det var nu beslutet skulle fattas.
Beslutet fattades av sig självt egentligen. Axel hade vattkoppor och Roger hade själv åkt in till akuten för ett befarat revbensbrott. Jag kunde inte sätta mig i bilen och åka de nästan 2 timmarna till Linköping.
På natten kom nästa samtal, vid 1 - tiden hade mamma somnat in, helt lugnt och stilla.
Jag kände ingenting! Kände ingen sorg, ingen tomhet, ingenting! Det gör jag fortfarande inte, trots att jag försöker. Jag känner mest synd om henne. Att hon inte visste bättre än att välja det liv hon valde. Att hon valde bort mig under alla år! Att hon valde bort sina barnbarn! En riktig förlust för henne.
Jag har valt att helt stå utanför när det gäller begravning och allt sånt. Hon var gift, jag hade aldrig träffat hennes man, och jag vill inte klampa in i något. Jag har bara meddelat att han får ordna med allt som han vill ha det om han vill. Vill han ha min hjälp finns jag, men annars kommer jag att stå bredvid och vara passiv. Jag är inte heller intresserad av någon bouppteckning eller något arv (vilket ändå inte skulle bli aktuellt), utan vill låta hennes man ta allt.
Begravningen är om två veckor, och den kommer jag att delta på. Jag vill låta henne få ett värdigt slut trots allt!
