Livet rullar på i 180 och det saktar aldrig ner. Vissa saker får stryka på foten, och bloggen är väl det första som ryker...
Livet med psykisk ohälsa fortsätter. Det är bättre, men långt ifrån bra. Mediciner har gjort mirakel och vi har har fått en öppnare och självständigare tjej. Den har inte hjälpt hela vägen, utan ångesten finns kvar och skolan är det som blir lidande. Den här terminen skulle hon gå i skolan 3 dagar/vecka, men inte ens det har hjälpt! Ny konferens imorgon för att titta på vad vi ska göra. Vilka ämnen som ska tas bort!
För drygt 1 vecka sedan fick jag veta att min mamma ligger på sjukhus. Troligen cancer på eller i urinblåsan och njurar som inte fungerade efter operationen. Riktigt dålig var hon då. Min första tanke var att åka och hälsa på henne, men så tänkte jag på hur hon har valt bort mig, oss. Valde att inte åka. Pratade länge med hennes gode man och fick en del svar på sjukdomsbilden. Valde att avvakta. Under hela tiden har det bara funnits en tanke; Vilket beslut kan jag leva med om hon dör imorgon? Att jag har svalt stoltheten och åkt? Att jag var fortsatt stolt och inte åkte? Det handlar helt och hållet om mig själv, inte om mamma. För någon som inte känner mig, låter det nog fruktansvärt, men hade ni växt upp med henne så hade ni med största sannolikhet tänkt likadant!
För att skydda mig själv, antar jag, har jag knappt ägnat henne en tanke de senaste 2 åren. Jag vet inte var hon bor, vet inte vem hon är gift med, har inte ens skickat ett grattiskort till henne på hennes födelsedag! Orkar inte ta in henne i mitt liv igen!
Mitt i allt det här, kämpar min egna kropp. Stressymptomen blir bara fler. Jobbet är ju heller ingen dans på rosor! Diffusa smärtor i armar och axlar är bara en del. Kronisk trötthet, trögtänkthet och en mage som skriker ut symptom på stressmage är andra. Måste stanna upp, lyssna inåt snart...NU! Väntar bara på semestern som väntar om 1 månad! Lång härlig semester, som ett jullov ungefär! Då ska jag bara vara...hoppas jag!
Pussen & Kramen
/Ango
